Uppsalamusiker ute i världen

Musiken finns i blodet hos John Alexander Ericson. Pappa Peter R. Ericson är en känd Uppsalamusiker och har bland annat skrivit Cornelis Vreeswijks Sommarkort. Yngre brodern Petter Ericson Stakee turnerar världen runt med sitt rockband Alberta Cross.
– Jag vet inte varför men det är grabbarna i familjen som håller på med musik, varken mamma eller min syster.

Att lyckas med musiken i dag är inte det lättaste. Många lever med musikdrömmar som aldrig besannas. Herrarna Ericson är ett undantag. Sitt första skivkontrakt fick den i dag 39-årige John Alexander Ericson som 20-åring. Den gamla goda tiden kallar han den. När man fortfarande kunde skicka in demos och när skivbolagen satsade på nya artister.

Sedan dess har han spelat in en hel bunt soloalbum, lirat med banden Northern Territories och Stjärna och turnerat med brorsans Alberta Cross.  Nu är han högaktuell med ett nytt projekt; My Empire of Sound.  John Alexander skriver och spelar låtarna, danskan Sidsel Marie Søholm sjunger.
– Det är första gången någon annan sjunger mina låtar, det känns lite speciellt. Musiken är lite poppigare och mer kommersiell än det jag gjort tidigare.

Om ungefär en månad släpper han ytterligare en soloplatta. Då har han samlat ihop alla lugna pianolåtar från tidigare album och ger ut Berlin Lullabys, med den röda tråden att alla låtarna är inspelade i Berlin. Staden har en särskild plats i John Alexanders hjärta. Han är uppvuxen i Uppsala och har flyttat runt från Bälinge till Gamla Uppsala till Eriksberg. Men han trivdes aldrig riktigt i hemstaden. Då hans fru är tyska kändes det naturligt att flytta till Tyskland och i år är det precis tio år sedan det bar av till Berlin. Efter bara ett år packade de väskorna igen. Denna gång blev det musikmetropolen London, en stad med ett hårt klimat för den som vågar ställa sig på en scen.
– Om du är ny står folk med korsade armar och tycker att du ska vara tacksam för att du över huvud taget får spela. Det är väl något slags storstadsgrej, men London är nog värst.

När första barnet kom flyttade han och frun Maya Ericson tillbaka till Berlin, London var ingen plats att låta småbarn växa upp i. Med barnen har också prioriteringarna ändrats lite, även om musiken alltid kommer att vara det självklara yrkesvalet.
– Sedan jag fick barn vill jag inte ha 200 spelningar om året och komma hem på julafton. Jag har grenat ut mig åt många håll, som att skriva musik till filmer och reklam. Häromveckan skrev jag musik till en utställning i London. Man får vara mångsysslare för att det ska gå ihop.

Någon tanke på att jobba med något annat än musik har aldrig funnits. Kanske började han i en tid då det gick att leva ut sin musikdröm, för han verkar nästan lite oförstående när han får frågan om han varit på väg att ge upp någon gång. Alla jobb går ju upp och ner ibland, menar han. Musiken är inget undantag.

Så har han ju också förnyat sig och hoppat mellan musikstilar genom åren. Från det rent akustiska, till rock’n’roll till elektronisk musik. Just nu lockar framför allt det senare, kanske för att Berlin är ett slags mecka för genren. Drivkraften att skapa nytt är lika stark i dag som för 20 år sedan.
– Egentligen är det märkligt. Men det finns alltid någonting att jobba på, musikskapandet har blivit en del av mig som person. Jag har nästan ett ännu starkare driv i dag. Det har alltid funnits där och försvinner inte.

Saknaden av Uppsala är inte särskilt stor. En gång om året hälsar han på familjen och gamla vänner.
– Men jag har nog börjat uppskatta Uppsala på ett annat sätt än när jag bodde här. Särskilt mycket tycker jag om ”Fanny och Alexander”-kvarteren, uppe vid Domkyrkan och runt där omkring.

Kanske hägrar ändå hemlandet någonstans i framtiden. Frun Maya är nämligen väldigt imponerad av Sverige, som har ett gott rykte i Tyskland, och hon skulle inte ha något emot att flytta till Stockholm.