– Än så länge bor filmen bara i mitt eget huvud, säger hon då jag når henne per telefon.
Det är den sista dagen av Ellen Fiskes föräldraledighet och på måndag ska hon börja jobba igen, med sina filmprojekt men också som filmpedagog.
Hon berättar medan hon går med barnvagnen att under våren ska de två långfilmsdokumentärer hon arbetat med sedan examen på Dramatiska institutets dokumentärfilmlinje ha premiär.
– Det är fyra år sedan jag fick examen och under de åren har jag jobbat som i två bubblor med de här filmerna, berättar hon.
Den ena filmen, ”Josefin & Florin”, handlar om en skild småbarnsmamma från Halmstad som förälskar sig i en rumänsk tiggare och som så småningom gifter sig med honom. Den har Ellen Fiske regisserat tillsammans med Joanna Karlberg.
– Vi tillbringade två och ett halvt år tillsammans med dem och i filmen följer vi hela deras gemensamma historia från förälskelse från när de möts vid en dörr till mataffären till deras bröllop, berättar Ellen Fiske.
Den andra filmen, "Scheme Birds", utspelas i Skottland och har en tonårstjej, Gemma, i huvudrollen. Hon bor ensam med sin farfar i en ruffig miljö. Farfadern har tävlingsduvor, är helt besatt av dem och tror att om man bara håller fast vid dem så går det att hålla sig ifrån det kriminella omkring dem.
– Det var meningen att det skulle bli en kortfilm, men det hände en massa saker med Gemma under inspelningen. Till exempel blev hon gravid. Nu är det en långfilm och den ska tävla på Tribeca filmfestival i slutet av april!
Det är ännu inte klart med någon svensk biodistributör men båda dokumentärerna kommer helt säkert att visas i SVT så småningom.
Ellen Fiske är född och uppvuxen i Uppsala. Själva idén till Epaprojektet har legat och grott i henne sedan hon gick på Bolandsskolan, där också fordonstekniska programmet fanns.
— Jag såg tjejerna som gick på det programmet och blev nyfiken på dem, hur det funkade i en så traditionellt manlig miljö, berättar hon.
Då hade hon som mål att någon gång jobba med teater.
— Men jag tröttnade och tyckte att jag inte var bra på det. När jag jobbade i en klädaffär i Uppsala efter gymnasiet gjorde jag en liten film med en enkel digitalkamera om en av de andra som jobbade där. Den filmen sökte jag in på Biskops Arnös folkhögskola med. Det var där och då jag fastnade för dokumentärfilm. Det är en uttrycksform långt ifrån teaterns och jag kände inte lika mycket press.
– Det är skönt att arbeta med något som är så fast förankrat i verkligheten!