Uppsalaböcker blickade bakåt

”Djup är det förgångnas brunn. Måste man inte kalla den outtömlig?”
När jag ögnar igenom listan över de böcker som getts ut av författare boende i Uppsala under året som gått kommer jag att tänka på dessa klassiska inledningsord ur Thomas Manns mastodontverk om Josef och hans bröder.

För Uppsalalitteraturen anno 2011 fiskar djupt ur det förflutnas brunn, rör sig över hav av närmast oöverskådlig tid, från de förhistoriska människorna i Lasse Bergs Skymningssång i Kalahari till de blödande samtidsungdomarna i Viktor Johanssons Wrestlarna, får den gryende modernismens idéer i Johan Svedjedals Spektrum till den tidlösa esoteriska visheten i Bo Gustavssons dikter.
All denna tid härbärgeras och strömmar genom Uppsalalitteraturen, som försökte den fånga dess vågrörelser, men också i viss mån hindra dess gång. För vad är allt skrivande om inte ett uppror mot tiden, mot dess obarmhärtiga och alltför flyende gång. Tänker inte alla skrivande människor, medvetet eller omedvetet; ”om jag inte skriver blir tiden meningslös, går den obemärkt förbi”? Litteraturen är ett sätt att, om än illusoriskt, hindra tidens flöde och försöka fånga det som ständigt rinner genom våra fingrar, förtränga det obevekliga faktum att vi alla är vigda åt glömskan.

Det krävs bara ett flyktigt ögonkast på den uppsaliensiska utgivningskatalogen för 2011 för att inse att Uppsala är en lärd stad. Bland årets mest uppmärksammade titlar dominerar facklitteraturen. Men den (populär)vetenskapliga historieskrivningen är kanske i ännu högre grad än skönlitteraturen ett försök att fånga, rekonstruera och konservera tid. Två av dessa fackböcker försöker skildra två spännande och avgörande skeenden i tiden.

I Lasse Bergs Augustnominerade uppföljare till succén Gryning över Kalahari (2005) har det börjat skymma över det afrikanska Eden. I Skymningssång i Kalahari beskriver Berg hur de första människorna, för så där 60 000 år sedan, utvandrar ur Afrika, upptäcker jordbruket och hur en långsam exploatering av jordens resurser tar sin början, med kultur och skriftspråk, men också våld och förtryck, som följd. Det låter som utvecklingspessimism. Men ett av Bergs mest utmärkande drag är hans smittande optimism. Berg ställer sig starkt emot föreställningen att människan skulle vara en genetiskt determinerad egoist. I stället menar Berg att människan från början var en mycket fridsam och stillsam samlare, skyende auktoritet och konflikter. Människan är av naturen en hippie.

Litteratursociologen Johan Svedjedal rör sig i sin bok om den legendariska Spektrumgruppen i en betydligt närmare historisk tid. Men det tidiga 30-tal som Svedjedal skildrar i sin bok var också det en tid då en ny människa höll på att ta form; den moderna människan. Tidskriften Spektrum gav sammanlagt ut elva nummer i början på 1930-talet. Det var kanske främst ett forum för och introduktör av modernismen i Sverige. Här diskuterades psykoanalys och socialpolitik, här skrevs det om konst, arkitektur och litteratur. Gruppen var först i Sverige med att översätta TS Eliots banbrytande The Waste Land, gav ut Gide och fungerade som en plantskola för uppåtgående litterära stjärnor som Karin Boye och Gunnar Ekelöf. Med boken om Spektrum ansluter Svedjedal till den grupp Uppsalaakademiker som valt att verka även utanför de dammiga universitetslokalerna och på så vis blivit några av vårt lands främsta folkbildare.

Till denna skara av folkbildare får även Carina Burman och Staffan Bergsten räknas, aktuella 2011 med varsin biografi. När Staffan Bergsten i samband med Tomas Tranströmers 80-årsdag i våras gav ut sin bok Tomas Tranströmer – ett diktarporträtt var ingen ännu medveten om att Svenska Akademien några månader senare skulle skänka Bergstens biografi en ny, och av många efterlängtad, aktualitet. Nobelpriset bidrog givetvis till att göra Bergstens porträtt till en av årets mest vältajmade böcker. Egentligen är det kanske fel att kalla Bergstens bok för biografi. Underrubriken ”diktarporträtt” är både väl och medvetet vald. Bergsten undersöker i sin bok de mest utmärkande dragen i Tranströmers liv och poesi, inte minst det mindre uppmärksammade gudstemat hos Tranströmer, det som poeten själv valde att kalla ”det där orubbliga kanske som bär mig genom den vacklande världen”.

Carina Burman, som tidigare använt historisk verklighet för att skapa diktad fiktion, har med Djävulspakten skrivit en mer traditionell biografi. Burman skriver här om Gösta Ekman, en av Sveriges första moderna skådespelarstjärnor; en sexuellt tvetydig kokainist som tillsammans med regissören Per Lindberg bröt ny mark i den svenska teatern. Burman beskriver engagerat Ekmans karismatiska personlighet, en djävulsk dragningskraft som gjorde honom omåttligt populär bland folket. Begravningskortegen följdes av 100 000 människor.

Av denna beskrivning lockas man lätt att tro att Uppsalaförfattarna uteslutande är intresserade av att blicka ner i det förgångnas brunn. Men bland årets bokskörd återfinns också, åtminstone en, akut samtidsskildring.

Viktor Johansson har med sina bildrika diktsamlingar alltmer kommit att framstå som en av sin generations (80-talisternas) främsta röster i den svenska litteraturen. 2011 romandebuterade Johansson med den hyllade Wrestlarna. En roman som skildrar några ungdomar och hur de brottas med, och tvingas förhålla sig till, de löst sittande identiteter som vidhängs dem. Det handlar om webcamflickorna, skejtarna, cineasterna och videobloggaren. Johansson har tagit med sig den lyriska sensibiliteten in i sin prosa och skrivit en poetisk roman som nog måste kallas en av årets mest angelägna. DN:s Jonas Thente beskrev Wrestlarna som ”årets viktigaste roman”.

Så det enda som egentligen saknas rent tidsmässigt i Uppsalalitteraturen 2011 är framtiden. Men med tanke på hur länets författare tycks vara upptagna av historiens skeenden är det lätt att stämma in i Bo Gustavssons mystiska utsaga i den år utgivna diktsamlingen Av vita element kysst: ”Framtiden är det förflutna.”