Denna artikel publicerades först i UNT 26 december 2017.
Stefan Pettersson är en medelålders man och vad man skulle kunna kalla för gammal i gamet. Innan han 2010 bildade och blev frontman i Usurpress (en kvinnlig form av ”usurper”, vilket betyder ungefär ”inkräktare”) var han en välkänd person inom såväl råpunk-scenen som i extrema metal-kretsar, efter sina många år som sångare i framförallt punkbandet Diskonto men också i black metal-skojarna Sportlov.
1990-talets många turnéer på musikscenens stenhårda och smutsiga bakgård var efter millenieskiftet utbytt mot familjeliv i Uppsala. Men ett nytt band ville han starta, en tillbakagång till ungdomens kärlek – dödsmetall. Han slog sina påsar ihop med dödsmetall-oraklet och vännen Daniel Ekeroth och en progganstruken gitarrist i form av Påhl Sundström.
In i mixen kom även numera före detta trummisen Calle Lönnberg och bandet var komplett. Ett band som skulle kombinera metal med inslag från den råaste punken. Vilket man också gjorde, till en början.
– Det finns en naturlig utveckling från då till i dag om man ser på vår katalog. Lyssnar man på vår första platta från 2012 och sedan på den här nya så kanske man knappt tror att det är samma band, förutom att sången är liknande. Men för oss har det som sagt varit naturligt. Det som särskiljer den nya plattan är en ny ljudbild och att det saknas snabba låtar, säger Stefan Pettersson som i hela sin musikaliska karriär haft en fot i punken och en i hårdrocken.
Och visst har det varit en utveckling genom åren för Usurpress, på flera plan. Musikaliskt har bandet aldrig varit rädda för att experimentera och på senare tid närmar sig musiken det progressiva och för tankarna till symfonirockband som King Crimson. En viss kontrast mot d-taktspunk. Samtidigt inte konstigt alls, enligt bandet själva, som överhuvudtaget är trötta på genrer och fack.
– Många recensenter vill sätta oss i kategorin ”svensk dödsmetall”, eftersom det är så enkelt och bekvämt, säger Påhl Sundström.
– Det går inte att tjäna några pengar, så man kan lika gärna göra vad fan man vill, lägger Stefan Pettersson till.
En annan betydligt otrevligare utveckling kallas myelom. Det är en bencancersjukdom som Stefan har sedan 2015. Den är obotlig men går ofta att behandla och leva med, tills den kommer tillbaka. Hur länge det dröjer vet man dock inte. Efter en första behandling och friskförklaring återkom cancern 2016. Nu har han precis behandlats färdigt en andra gång, och mår förhållandevis bra.
Förra skivan ”The Regal Tribe” (2016), såväl som den kommande, har kommit till under perioder då Stefan varit allvarligt sjuk.
– Självklart påverkar det oss som band när man inte vet om sångaren kommer leva när skivan är klar, säger Påhl Sundström kort.
Att låta sjukdomen ta en konkret plats i texterna är inget som Stefan, som skriver alla texter, har gjort. Däremot har det varit svårt att blunda för faktumet att det påverkar skapandet.
– Under ”The Regal Tribe” mådde jag så fruktansvärt dåligt, på ett sådant sätt som jag inte trodde att kroppen kunde producera. Den där smärtan som får en att skrika. Även om skivan är en slags tematisk road movie som handlar om något helt annat så blir man självklart influerad av att må så.
Hur då?
– Ett exempel är låten ”Across The Dying Plains”, där jag vaknade upp och hade så ont. Då tänkte jag att jag lika gärna kunde kombinera nytta med missnöje och skrev den texten, säger Stefan Pettersson.
Den här gången har inspelningen gått lättare, Stefan har trots att han varit sjuk mått bättre på grund av att cancern upptäcktes tidigare.
Han beskriver den andra vändan med sjukdomen som ett drömskt spa i jämförelse med den första.
Förutom släppet av den nya skivan, som kommer i februari, är den framtida förhoppningen att återigen kunna spela live. Något som av naturliga skäl varit svårt de senaste åren.
Några veckor efter intervjun får jag ett meddelande från Stefan, som har goda nyheter om den kommande skivan.
”Skivbolaget älskar plattan. Det känns ju rätt praktiskt. Är snack om en rockvideo också.”, skriver han.