– Känslan jag är ute efter är rymden. Jag vill att nästa album ska låta som att man befinner sig i en rymdkapsel som svävar där ute och genom fönstret ser man hur hela jorden sprängs i småbitar. För att uppnå det har jag tänkt arbeta mycket med elektroniska influenser och att göra en storslagen produktion, säger Ed Harcourt.
Det är helt i linje med engelsmannens tidigare karriärval där varje album går att se som en motreaktion mot det innan. Nästa kommer att bli storslaget producerat, en motsats till Back into the woods, som spelades in på sex timmar mer eller mindre live i Abbey Road Studios och släpptes i våras.
– Att jag gjorde det på så kort tid hade delvis ekonomiska orsaker. Jag ville spela in i The Beatles gamla studio, det är ett fantastiskt ställe att arbeta i, men det är fruktansvärt dyrt att hyra den så jag hyrde den bara en kväll. Sedan ville jag spela in ett album på enklast möjliga sätt. Sedan jag skaffade en hemmastudio blir det lätt att man sitter och pillar med låtarna så länge att det känns som att de aldrig blir klara, dessutom producerar jag och skriver åt andra artister och turnerar mycket, man måste ju försörja familjen, så det drar ut på tiden. Då ville jag bara få ur mig något.
Hur var det att göra inspelningen?
– Det var både kul och påfrestande. Studiorummet jag spelade in i är väldigt stort så när man sitter där med pianot känner man sig väldigt ensam. Mesta delen av tiden var jag inte ensam utan hade kompisar som tittade in och tog en drink och snackade lite, men mot slutet var det bara jag och inspelningsteknikern kvar. Låtarna spelades in i precis den ordningen som de är på skivan och mot slutet kan man höra hur utmattad jag är av att ha suttit och spelat och sjungit i flera timmar och druckit ur nästan hela flaskan. Det är därför sången är så låg på sista spåret, säger han.
Ed Harcourt började spela piano när han var nio år och fortsatte med cello, saxofon och alla instrument han kom över. I tonåren spelade han olika instrument i flera rockband och trummor i ett metalband innan han började skriva egen musik och gjorde solokarriär. År 2000 kom ep:n Maplewood och 2001 debutalbumet Here be monsters och Ed Harcourt blev snabbt en kritikerfavorit.
– Men när man släppt en skiva och sedan följer upp den finns det alltid folk som säger att den inte lever upp till den första. Det finns ingen chans att alla skulle gå med på att en artists skivor bara blir bättre och bättre för varje släpp, men det är just det jag försöker åstadkomma och förhoppningsvis lyckas jag.
När Ed Harcourt var barn jobbade hans pappa som diplomat och under tre år bodde familjen i Stockholm och sedan dess har artisten haft ett särskilt band till Sverige. Han har många vänner i landet, spelar ofta här. Tredje albumet Strangers producerades av svenske Jari Haapalainen.
– Jag vill inte låta som en rövslickare men Sverige har alltid varit speciellt för mig. Ett av mina finaste minnen från Uppsala är när jag bodde på ett hotell i ett rum med egen bastu och drack öl i den efter spelningen klockan tre på natten. Det kändes som det svenska sättet att göra saker på.