"Uppsala stärker min tro på livet"

Jodå, han kommer att bli kvar i Uppsala. Hösten 2009 såg det dock ut som att Anisur Rahman skulle bli tvungen att lämna Sverige efter att fristadsåren löpt ut. Då avslog Migrationsverket hans asylansökan, till både Rahmans egen som hans advokats stora förvåning. Men efter överklagande gick ansökan till slut igenom och nu ser den bengaliske poeten med tillförsikt fram emot en längre tid i Uppsala och Sverige, nu också äntligen återförenad med sin fru och fyraåriga dotter.

Det enda orosmolnet på himlen just nu är att Rahman snart står utan bostad. I och med att fristadsåret löper ut måste Rahman lämna den lägenhet som kommunen de senaste två åren ställt till författarens förfogande.
- Jag har vänner som letar lägenhet åt mig, säger Rahman. Jag är lite stressad, men hoppfull.

Samtidigt har Rahman gjort allt annat än gömt sig på sin kammare under sin tid som fristadsförfattare. Han har varit oupphörligt aktiv och verkligen satt sin prägel på stadens litterära och kulturella liv. Det har varit workshops på Stadsbiblioteket, poesidebatter och inte minst kampen för ett Litteraturens Hus i Uppsala. Man kan undra om han alls hunnit med det han faktiskt kom hit för att göra: Skriva.
- Jag har jobbat hårt och inte hunnit med att skriva så mycket som jag önskat. Men för mig har det varit viktigt att vara synlig och etablera mig bland folket. Jag ville ge något tillbaka till staden som erbjudit mig en fristad. Det tycker jag att jag är skyldig Uppsala. Tiden att skriva får man helt enkelt ta sig. Det brukar min vän Ola Larsmo säga. Han har hjälpt och stöttat mig oerhört mycket under min vistelse här.

Rahman berättar dock att det till en början var svårt att ta sig in i det uppsaliensiska kulturlivet. Men med stöd av Studiefrämjandet, Stadsbiblioteket och Uppsala kommun har han, trots sin ödmjuka framtoning, blivit en av stadens starkaste röster och mest färgstarka personligheter. Eva Edwardsson, ordförande för kulturnämnden i Uppsala kommun, säger att Rahman överträffat alla förväntningar.
- Anisur är en totalt orädd människa. Hans utgångspunkt verkar vara att eftersom Tomas Tranströmer är svensk, så är alla svenskar intresserade både av att läsa dikter och skriva egen poesi.  Jag tror ingen stad i Sverige har haft en fristadsförfattare som så aktivt har engagerat sig i det omgivande kulturlivet. Mitt intryck är att Anisurs höga förväntningar på det litterära Uppsala i sig bidragit till dess utveckling. Alla måste inte vara som han, men Anisur Rahman får nog anses vara ett riktigt bra exempel på en entreprenöriell kulturarbetare. 

Rahman har heller inga planer på att dra ner på farten. Snarare tycks han vilja höja, om inte rent av dubbla, det kreativa tempot. Entusiastiskt berättar han om de projekt han har planerat för framtiden. Och den listan är lång. Bland mycket annat planerar Rahman att introducera ett nytt internationellt skrivprogram på Wiks folkhögskola, ha premiär på inte mindre än tre teaterpjäser och ge ut sina dikter i svensk översättning. Pjäserna, varav två ska uruppföras på Teater Blanca i november, har minst sagt intressanta teman. Eller vad sägs om en dialog mellan Ibsen och Strindberg, eller en pjäs med titeln Lars Vilks, där några av rollerna heter Profeten Muhammed, Jihad Jane och Osama bin Ladin. Självklart ska han också arbeta med den roman om Sverige som han tidigare i år fick ett stipendium från Längmanska föreningen för att skriva. Boken har fått arbetstiteln Uttardesh, Nordlandet på svenska, ett projekt som Rahman än så länge är rätt förtegen om.
- Den ska innehålla reflexioner kring min tid i Uppsala och Sverige. Mer än så kan jag inte säga. Än så länge är jag bara i början av arbetet.

Rahman ser alltså mycket hellre framåt än blickar bakåt. Man när jag ber honom sammanfatta de två år som nu gått skiner han upp.
- Det har varit fantastiskt. Jag har utfört mycket mer än jag någonsin hade kunnat önska och jag har fått många nya vänner. Jag är inte direkt religiös, jag tror snarare på livet än på religionen. Och Uppsala har verkligen stärkt min tro på livet. 

Ett sådant utlåtande måste man ändå säga är ett gott betyg. Både åt författaren själv och den stad som nu inte längre är hans fristad. Men alltjämt hans hem.