Det kan knappt ha undgått många Uppsalabor att mycket på sista tiden har kommit att handla om Uppsala under 1930- och 40-talen. Och även om många fler är inblandade så tycks namnet på två herrar i sina bästa år, den ene en berömd författare och den andre en allt annat än berömd författare, det vill säga Ola Larsmo och undertecknad, ständigt förekomma i samband med dessa diskussioner.
Det har sina orsaker. Vi är bägge intresserade av sanningen. Jag, för att jag är forskare, Larsmo för att han bara är sådan.
Det händer ibland att berättelserna om Uppsala under 1930- och 40-talen skildrar en stad där många av professorerna, lärarna eller studenterna var vidriga små vesslor som accepterade rönen från det Rasbiologiska Institutet, att de var tyskvänliga, ja rent av övertygade nazister.
Om den bilden är falsk eller inte beror både på i vilken mening de skulle ha ”accepterat” rasistiska föreställningar och vad man menar med tyskvänlighet.
När det gäller akademikernas förmenta dragning åt nazism kan vi utan svårighet konstatera att den föreställningen är fullkomligt grundlös. Uppsala hade betydligt färre aktiva nazister än någon annan universitets- eller högskoleort. Faktum är att snart sagt varenda rapport från det tyska Sicherheitsdiensts utlandsavdelning beskriver Uppsala som Nordens starkaste antityska motståndsfäste.
***
Självfallet finns det ingen som helst anledning att släta över, skönmåla, eller ens ifrågasätta att det fanns de som lät sin tyskvänlighet övergå i ren nazism. Det råder ingen brist på sådana, och vi tänker inte väja för att nämna dem. Men om vi bara studerar saker för att fördöma, snarare än att studera för att förstå, är risken stor att vi gör oss löjliga. Vi diskuterar hur många svenskar som blev SS-frivilliga, men glömmer att andelen svenskar som kämpade på de allierades sida var oerhört många fler. Vad är det för psykologiska krafter som tvingar oss att stirra in i skuggorna i stället för att inspireras av ljuset?
Verkligheten berättar trots allt om en helt annan sida av Uppsala, en historia som är både ljus och hoppingivande. Det är berättelsen om nazister, fascister och SS-frivilliga. Men det är också berättelsen om den betydligt större skaran antinazistiska Uppsalabor, de som gömde politiska och judiska flyktingar undan det tyska flyktingspionaget, om professorer som saboterade den tyska infiltrationen, om studenter som under sina resor till Tyskland riskerade sina liv genom att överlämna brev till de politiska flyktingarnas familjer och om poliser som vägrade acceptera de nazistiska kollegor som under påsken 1943 satte kårens anseende i fara.
Uppsalas 1900-tals historia är bemängd med grova lögner vilka alla tycks gå ut på att alla studenter var nazister, där det Rasbiologiska Institutet styrde och ställde, allt medan de underkuvade arbetarna nickade instämmande med mössan i hand. Det är en grov lögn.
Upplänningarna gjorde motstånd. De är Upplands främsta rikedomar. Utställningen Skuggor och Ljus och pjäsen 4 Dagar i april är deras berättelse. Vår historia.