Det är lika bra att passa på. När Veronica Maggio ska spela i Uppsala, "hemhemma" som hon kallar det, drar man till med två spelningar. De som sörjde över att de inte hann landa biljetter till lördagskvällens konsert fick jubla när man satte in en extraspelning tidigare på eftermiddagen. Och även om det inte är fullt i Svandammshallarna strax efter klockan 15 så är det en ordentlig och taggad publik som väntar.
Så blir den folktomma scenen äntligen befolkad när det vitklädda bandet gör entré. Strax efter kommer dagens huvudperson i effektfullt röda boxarshorts. Detta är tredje gången jag recenserar en konsert med Veronica Maggio och det slår mig att det visuella alltid är genomtänkt. Den koordinerade klädseln backas upp av en gedigen ljusshow som klär Svandammshallarnas insida väl.
Hon öppnar upp med "Vi mot världen" för att sedan öka tempot rejält med "Dom sa!". Rösten är onekligen på topp, kanske till och med bättre än jag någonsin hört den, och den är det även när Maggio hoppar i takt till de blinkande klubbljusen. "Finns det en så finns det flera" tar vid och ljudmässigt är det fortfarande spotless. Men för att fånga upp allt, för att skapa den där riktiga kopplingen till publiken, skulle ett rejält mellansnack ha behövts - kanske redan efter första eller andra låten. Nu får vi vänta fem låtar in innan det kommer och även då är det sparsmakat. Missförstå mig rätt, det är fem bra låtar! Poppunkiga "Va kvar" drar till exempel ner den största applåden hittills. Men var är publikfrieriet? Det är det bara att ösa på med i Uppsala - här kan det helt enkelt inte bli för mycket. För samtidigt som hemmapubliken är den med kanske högst förväntningar på artisten så är den också den mest lättcharmade. Maggio tar inte alltid den chansen.
"Om jag ska säga sanningen så var det kanske här, i Stadsparken, som jag peakade totalt. Sedan dess har det bara gått ut för." säger hon och det är väl en sanning med modifikation. Den slutsålda konserten på Stadion i somras är bara ett exempel på hur Maggios karriär fortsätter att klättra uppåt år efter år. När hon nu sjunger "Mitt hjärta blöder" gör hon det inför ett hav av filmande mobiltelefoner. Publiken är inte sen med att nappa på en efterlängtad allsång och så glimrar det till. Glimrar gör det även under en skönt funkig version av "17 år", även om svängarna kunde ha tagits ut ännu mer. Med en låt som hela publiken kan som ett rinnade vatten finns det många tricks som kan fungera utan att man tappar tråden.
Men så händer något intressant. Några rader in i "Hela huset" bryter Maggio med orden "Ska vi ta en allsång på den kanske, för det känns som att jag fick totalt hjärnsläpp!" Och direkt är publiken med och backar upp. Den jublar högt vid omstarten och bär sedan sången hela första versen. Och så blev ett texttapp en av kvällens höjdpunkter helt enkelt för att den visade både Veronica Maggio och oss att det bär även när det brister. Dessutom är det som går utanför schemat ofta det man vill åt vid en konsert - det är det som skapar den unika känslan i att lyssna på något som inte alla andra kan höra på skiva.
"Sergels torg" lämnar ingen besviken och när vi nu är inne på den vackra extralåten "Förlorad för alltid" blir det så där starkt igen med känsla som övertygar. Om Maggio nu peakade i Stadsträdgården så peakar lördagseftermiddagens konsert vid näst sista låten. "Jag kommer" får läktargolvet att pulsera av stampande fötter och publikhavet att hoppa. Händer formade till hjärtan sträcks upp och artisten besvarar gesten som stavas "Uppsala hjärta Maggio". Och oavsett om jag skulle vilja se sångerskan förlora sig i ögonblicket några fler gånger så är det bara att konstatera att det är en kärlekssaga som kommer att pågå i många år till.