– Allt är så nära i Uppsala! Det är runstenar runt Domkyrkan. Går man några meter till så är man vid S:t Eriks brunn där han blev halshuggen.
Det är Daniel Thollin som talar. Tillsammans med Jonas Anderson har han sedan 2010 avbildat Uppsala i serien ”1000 ögon”. Där blandas välbekanta stadsbilder med mytologiska inslag och fantastiska varelser.
– Uppsala är väldigt tacksam som inspirationskälla och råmaterial. En liten kompakt stad där allt finns inom räckhåll, säger Jonas Anderson.
– Vi tog en promenad genom Uppsala för inspiration och se hur det skulle bli som serie. Vi ville att man skulle kunna gå där karaktärerna gått, förklarar Daniel Thollin.
Ingen av dem är födda i Uppsala utan båda flyttade hit för 20 år sedan och blev kvar. Det är svårt att överleva på serietecknande i Sverige, trots de senaste årens hajp.
– Problemet med att göra serier är att nå ut med dem när de väl är klara. Det hade behövts en lokal seriescen där man kan visa upp något varje månad för en publik, menar Daniel Thollin och får medhåll av sin kollega.
– Ett ordentligt kulturhus hade behövts i Uppsala, ett levande kulturcentrum för kulturutövare. Precis som man fixar replokaler för band, så borde man fixa små lokaler för blivande serietecknare, tycker Jonas Anderson.
I Sverige är det kanske främst Malmö som kan anses vara en riktig seriestad. Stockholm har Serieteket och sin internationella seriemässa, men det är i Malmö som Sveriges enda serieutbildning ligger. Något som gjort staden till något av ett svenskt serienav, där inte minst Liv Strömquist; Ellen Ekman & Nanna Johansson har drivit den framgångsrika feministiska serievågen.
Men en av den vågens viktigaste föregångare är faktiskt från Uppsala. Nina Hemmingsson räknas, med sina karaktäristiska enrutingar och drastiska stil, till en av de mest betydelsefulla svenska tecknarna. Hon instämmer med att något behöver göras för att skapa ett mer gynnsamt serieklimat.
– Det är svårt att tjäna pengar som tecknare, folk behöver kunna överleva på det de gör. Jag tycker också att en serietecknarskola är ett krav, så att folk flyttar till staden för att teckna.
Hos Nina Hemmingsson dyker Uppsala som stad vanligtvis bara upp på mindre uppenbara sätt, som att den typen av staket och de bostadsområden som hon ritar är inspirerade av barndomsåren här. Men i två längre serier har hon fångat Uppsala på bild: ”Det är svårt att vara Elvis i Uppsala” och ”Vinnie Vincent har slutat i KISS”.
– De är båda historier om saker som hände mig under uppväxten, berättar Nina Hemmingsson.
I den ena handlar det på ytan om att växa upp och låtsas vara Elvis och Priscilla Presley, i den andra om besattheten av bandet KISS under mellanstadiet. Nina Hemmingsson berättar att hon kände sig utanför under uppväxttiden och att det inte var förrän hon flyttade tillbaka till staden under en period på 2000-talet som hon trivdes här. Hon tycker att Uppsalas roll i den svenska seriekulturen har förändrats.
– Jag har aldrig någonsin tänkt på Uppsala som en seriestad. Det fanns inga seriestäder när jag växte upp. Det var inget folk sysslade med. Men nu känns det annorlunda, det finns fler skapare nu.
Och det är fler som har märkt av att det pågår en tillväxt på serieområdet.
– Det är många nya namn nu. Vi har fått massa förfrågningar från folk som vill komma till mässan och presentera sina serier, säger Harri Saarela.
– Tyvärr har vi väldigt begränsat med plats så vi har behövt tacka nej till många skapare.
Han äger tillsammans med Christer Larsson affären Seriezonen i centrala Uppsala. De har båda varit intresserade av serier hela livet och Harri Saarela var den som öppnade affären 1980. Sedan 2012 står de bakom seriemässan Uppsala Comix.
– Vi såg att det fanns ett jätteintresse för serier i Uppsala, med både aktiva skapare och många kunniga läsare. Vi ville stödja detta intresse och värna om den seriekulturen som finns här, säger Christer Larsson.
Uppsala Comix är inne på sitt fjärde år och har blivit en mötesplats för Uppsalas serieintresserade. Alla som varit med på mässan vet att det i kulturhuset Grands lokaler trängs både läsare och skapare bland utställningsbord och internationella gäster som samtalar och signerar för fullt. Som alltid, föreläser olika seriepersonligheter om det egna skapandet och seriekulturen i stort. Några av årets dragplåster är Lucky Luke-tecknaren Achdé och prisbelönta serieskapare som Ellen Ekman och Hanna Gustafsson. Men, trots det senaste decenniets ökade engagemang för den här konstformen, går det egentligen tala om en regelrätt seriescen i Uppsala?
– Ja och nej skulle jag säga. Ja med tanke på att det finns en hel del folk som är aktiva med att teckna och skriva. Nej för att det inte finns någon förlagsverksamhet här, som man kan jämföra med Stockholm. Så ja när det kommer till talang, nej när det kommer till administration, tycker Christer Larsson.
Trots att det alltså verkar kunna göras en del för att främja seriekulturen, både i Uppsala och i Sverige som helhet, så växer det svenska intresset för serier fortfarande. Den tekniska utvecklingen har bidragit mycket till detta. Nuförtiden är det lättare att nå ut med sitt material via internet och sociala medier, och tekniska hjälpmedel som ritplattor har blivit billigare.
– Det blir inte handkopierat på skolan längre. För 10–15 år sen skulle folk ha stått och stenciltryckt, nu kan man göra litografier och limited edition-grejer. Det är en värld som inte riktigt fanns förut, säger Jonas Anderson.
Kollegan Daniel Thollin menar att det också sker alltfler samarbeten över mediegränser. Skönlitterära författare samarbetar med serietecknare och man är inte åtskilda på samma sätt längre.
– Kolla på Cirkeln, först var det en roman, sen en serie som fyllde i storyluckorna. För filmen fick samma serietecknare även göra bakgrundsteckningar och bidra till designen.