Året var 1964 och i Uppsala domkyrka skulle man fira Ärkestiftets 800-årsjubileum. Den 11-årige Stefan Parkman sjöng i gosskören, och stod placerad i gången längst in i kyrkan, till höger om den senare ditkomna Mariaskulpturen. Föga kunde han då ana att musiken, och i synnerhet den sakrala, skulle komma att utgöra grunden för hela hans tillvaro. När han nu står på samma plats över femtio år senare, kan han se den röda tråden som löpt genom hans liv.
− Kyrkomusiken är avstampet i mitt yrkesliv, och något som jag hela tiden fortsätter komma tillbaka till.
I dag är Stefan Parkman en känd musikprofil, i Uppsala kanske mest för sitt arbete med Uppsala Akademiska Kammarkör, bland mycket annat genom de nyårskonserter som han genomfört i Universitetsaulan i 30 år, men dessutom genom otaliga konserter som tidigare ledare för gosskören i Domkyrkan.
Men det kunde mycket väl ha blivit på ett annat sätt. Som äldsta son och uppväxt med två akademikerföräldrar, fanns förväntningarna på att han skulle bli ”något ordentligt”.
− En lång bit in i ungdomen var siktet inställt på att jag skulle bli doktor och mina föräldrar var nöjda och glada.
Under ett år var han både medicin- och musikstudent, och enligt egen utsaga inte speciellt framgångsrik i något av facken.
− På tåget till och från Musikhögskolan hade jag noter i ena väskan och skelettlådan i den andra, för att ha när jag kom tillbaka till Uppsala och medicinstudierna.
Stefan fick snart göra ett val. Att det föll på musiken har han aldrig ångrat. Sitt första jobb fick han just som dirigent för gosskören, där han själv sjungit så länge. Han kom att stanna kvar i nästan 15 år.
− På många sätt framstår detta jobb som det viktigaste i min karriär; en ovärderlig kombination av musikutövande på hög nivå och extra-pappande till unga grabbar i en ålder som kan vara bekymmersam.
Ett viktigt avstamp mot den internationella karriären var arbetet med Sven-David Sandströms kontroversiella ”Requiem” (texten innehöll könsord), som uruppfördes 1982. Stefan Parkman gjorde körinstuderingen av detta kolossala verk, vilket innebar repetitioner med Radiokören och ett antal andra körer i Stockholm.
Verket uppfördes även i Köpenhamn, vilket ledde till att han lite senare kom att bli chefsdirigent för danska radiokören, vilket i sin tur öppnade dörren till Berlin och andra tyska ensembler. I dag är en stor del av hans verksamhet förlagd till Tyskland där han bland annat innehar positionen som chefsdirigent för WDR Rundfunkchor i Köln. Han är dessutom regelbundet gästdirigent för andra professionella körer över hela världen: England, Frankrike, Nederländerna, USA.
Hur är det att gång på gång stå framför en ny kör?
− Man kommer till en ny ensemble som naturligtvis är lite nyfiken och har förväntningar. Och det tar tre minuter så vet de om de kommer att gilla en eller inte. När man går till sitt rum i den första pausen är man antingen jättelycklig eller aningen bekymrad för hur projektet ska sluta.
− Enda chansen att klara sig är att vara väl förberedd, kunna sina partitur och veta vad man vill med den musik man ska förmedla. Men det underlättar att kunna dra några av sina gamla vitsar, som stackars UAK har hört till leda, men som de andra ensemblerna aldrig hört.
Hur skiljer sig arbetet som dirigent exempelvis mellan Tyskland och Sverige?
− Det är viktigt att ta seden dit man kommer. I Tyskland finns en förväntan om att dirigenten säger hur allt ska vara och det tas för givet att ens instruktioner är entydiga och orubbliga. I Skandinavien kan man däremot snarare resonera sig fram till lösningar av något som är oklart.
Mitt i sitt resande liv behåller han en trygg punkt i Uppsala. Det är här han har sin familj och också sin professorstjänst, vid Uppsala universitet. Och han fortsätter att bringa glans till stadens kulturliv. Exempelvis ledde han förra hösten uruppförandet av en nyskriven kantat av B Tommy Andersson till Lutherjubileet, just i Domkyrkan.
Men han har också börjat reflektera över att tiden inte är evig. Han är 66 år, och snart löper både hans professorstjänst och hans chefsuppdrag i Köln ut.
− De officiella plattformarna försvinner och då får vi se vilket fotfäste jag har kvar i Uppsala och internationellt. Men självklart vill jag arbeta som frilans, och jag kommer att fortsätta vifta så länge jag kan!