Upprörande om barnmisshandel

Det finns inget speciellt "amerikanskt" med det brott som skildras i filmdramat American Crime. Händelserna, som utspelades på riktigt i Indiana 1965, skulle kunna äga rum var som helst i världen.

Sylvias och Jennies föräldrar arbetar på ett tivoli och måste ibland lämna sina döttrar hos andra när de är på turné. Den här gången lämnar de döttrarna som tillfälliga fosterbarn hos Gertrude Baniszewski, en ensamstående mamma med sex egna barn. Gertrudes liv är komplicerat och det äldsta fosterbarnet, 16-åriga Sylvia, får klä skott för alla hennes besvikelser. Sylvia spärras in i källaren, misshandeln av henne blir allt mer brutal och dessutom dras andra ungdomar i grannskapet in i "behandlingen" av henne.

Filmen växlar mellan rättegången ett år senare och tillbakablickar in i Sylvias Golgatavandring. Historien berättas i dunkelgröna och stålgrått tonade bilder. Skådespeleriet är suveränt starkt och naglar fast betraktaren vid filmduken. Det är extra förunderligt med tanke på att denne regissörs senaste verk var ett pastellfärgat lågvattenmärke som Ella den förtrollade 2004.

Ellen Page spelar Sylvia så att hennes öde känns på huden. Catherine Keener gestaltar Gertrude med kyla och precision. Några av närbilderna är riktigt obehagliga, och då menar jag inte enbart dem av ärren efter cigarettglöd.
När ungdomarna som deltagit i händelserna i källaren får frågan från åklagaren om varför de varit med, svarar de att de inte vet varför. Det bara hände. Det är också här filmens verkliga svaghet blir påtaglig. Den förklarar inte särskilt mycket och regissören vacklar därmed ibland på sensationsmakeriets gräns.

Mer finns i människosjälens dunklare djup än vad man egentligen skulle vilja veta och American crime är en av årets mest upprörande filmer. Men nog hade jag önskat att den hade tagit ett steg till, från upprördhet till engagemang och motkraft.

Upprörande om barnmisshandel

Händelserna i American crime skulle kunna äga rum var som helst i världen. Det har blivit en upprörande film, som man önskar kunde tagit steget till engagemang och motkraft, skriver Susanne Sigroth-Lambe.