Upplysningskvinna med skinn på näsan
KRÖNIKA. Carina Burman förlägger gärna sin litterära fantasi till mitten av 1800-talet. Där utspelas också hennes roman från i våras, Hästen från Porten med undertiteln Ett österländskt äventyr.
Foto: Hans E Ericson
I en sådan mental miljö vistas i hög grad huvudpersonen Euthanasia Bondeson den här gången. Det är samtidigt, som sig bör när österlandet är på tal, en sagornas och berättelsernas resa. Från början var den tänkt att gå från Jerusalem genom Palestina och Syrien till Egypten, tre länder som vid denna tid tillhörde det Osmanska riket. Men planerna gäckas.
Den främsta anledningen är en häst som införskaffas för att ersätta det riddjur som brutit benet och därför måste avlivas. Efter hand visar det sig att det arabiska fullblodet har ett sällsamt förflutet. Men det blir också stulet och ryttaren, en poetisk medicinstudent från Uppsala som kommit att fästa sig vid djuret, ger sig i väg på tjuvjakt. Efter honom kommer det övriga följet, förutom Euthanasia själv också hennes sällskapsdam Agnes och fosterdottern Beatrice, ett nioårigt gatubarn med bakgrund i Rom. Spåren leder till Konstantinopel, där regeringsbyggnaden heter just Porten.
Denna tredje del i den pågående sviten om författaren, upplysningskvinnan och resenären Euthanasia Bondeson har starkt tycke av en agentroman. Den hamnar mitt i det storpolitiska spelet mellan Storbritannien, Ryssland och Frankrike om vem som skall ha överhöghet över Den heliga staden.
Sin vana trogen blandar Carina Burman friskt mellan olika stilnivåer och berättargrepp. Allra mest är det en pastisch på en 1800-talsroman hon åstadkommit. Emellanåt träder hon själv in i skeendet, lägger till rätta och kommenterar. Det händer att handlingen rinner i väg så att författaren måste snabbspola för att hinna med. Här och var drar sig Euthanasia undan för att skriva på en roman, som företer stora likheter med den roman som just berättas. Carina Burman är en klurig författare med en fyndig ironi, som ofta skojar med läsaren.
Det man fäster sig vid allra mest i Hästen från Porten är miljöskildringarna från det som i dag heter Istanbul. Den som någon gång varit där har alla utsikter att känna igen sig. Men också porträttet av flickan Beatrice hör till de mest charmerande inslagen. En bekant från de tidigare böckerna är överinspektören Owain Evans vid Scotland Yard, som har en framträdande uppgift under jakten på den försvunna hästen. Som förut är även kvinnoperspektivet framträdande. Allra mest genom Euthanasia, vars jagstyrka är av det omfattande slaget. Det var den redan i romanseriens första del, Babylons gator, med handlingen förlagd till London, Världsutställningens år 1851. Carina Burman lät den gången sina läsare stifta bekantskap med såväl societets- och gatulivet som världsmetropolens undre värld.
I den andra romanen i serien, Vit som marmor, fick den eviga staden Rom stå för scenografin. Även där använde författaren en intrig med vådliga händelser och ond bråd död för att bjuda på ett läsäventyr som hette duga. Slutackordet i Hästen från Porten skildrar avfärden från Konstantinopel hän mot okänt mål. Var månne Carina Burman landar nästa gång det beger sig?
Så jobbar vi med nyheter