Denna stad på spanska ”ljuskusten”, Costa de la Luz, som skjuter ut i Atlanten som en tå. Cadiz är en uråldrig skönhet med myllrande gränder, goda tapas-barer och fina parker där gröna papegojor skränar som skator i palmkronorna.
I Cadiz klubbades 1812 en liberal demokratisk författning, med radikala idéer som allmän rösträtt (för män), jordreform, näringsfrihet och pressfrihet. I de flesta europeiska länder var allt sådant ännu bara ljusblå drömmar.
I början av december irrar vi i gränderna i Cadiz och letar efter den före detta kyrka, där den märkliga riksdagen, Las cortes, hölls. Men byggnaden är stängd för reparation, en ansiktslyftning inför 200-årskalaset. Om nu grabbarna på byggnadsställningen hinner bli klara till i mars. Det ser inte så ut.
***
Men de jobbar i alla fall, vilket är ett hälsotecken. Överallt i Andalusien spretar annars halvfärdiga byggen, som tysta spökskelett längs vägarna. De har stått övergivna sedan byggbubblan sprack 2008.
Sedan dess knäar spanjorerna uneder den ekonomiska krisen, och orkar knappt glädjas åt sitt demokratiska arv. Señor och señora medel-Sanchez, som gick till valurnorna i november, röstade visserligen fram högerpartiet Partido Popular med absolut majoritet, men inte med entusiasm. Många röstade bara bort socialisterna, som fick se arbetslösheten stiga till katastrofala 22 procent. Bland ungdomar under 24 år är den det dubbla.
– Det finns absolut inga jobb, säger Maria, som vi möter på en bar. Det enda som återstår är väl att åka till Argentina, säger hon och ler snett.
Jo, när Argentina gjorde statsbankrutt för tio år sedan var det många unga som kom till Spanien. Nu är spanska ungdomar på väg till norra Europa för att leta jobb.
***
Ramón är sherryhandlare och småföretagare. Han hoppas att regeringen snart ska garantera att företagen får krediter. Just nu är det tvärstopp. Bara de inte höjer skatterna, för det vill ingen. Vad ska regeringen spara på, då?
– De kan skära ner byråkratin, tycker Ramón. Spanien har alldeles för många statstjänstemän, och en massa kommunalpampar som tjänar mer än premiärministern.
Ekonomiska bedömare ger honom nog rätt. Men det lär inte räcka med det. Den spanska arbetsmarknaden håller sig med ett A-lag av fast anställda med goda förmåner, och ett B-lag av tillfälliga kontraktsanställda med usla villkor. Och så kommer C-laget, immigranterna från Nordafrika, utan rättigheter alls. De kan åka hem till Afrika nu, anser många spanjorer.
Under den ekonomiska krisen lurar en social kris, som bara har förlorare.
– Det spanska samhället har ålderdomliga drag, som måste reformeras, även om det blir smärtsamt, säger Ramón.
Då syftar han på pensionssystemet, utbildningen och statsapparaten, men kanske är det en hel livsstil som är hotad? Om spanjorerna ska bli så effektiva som Ramón drömmer om, hur ska de då hinna hänga på baren, smutta sherry och ta långa siestor? Ingen vet. Och just nu känns det mesta osäkert och otäckt, trots att solen flödar.