Uppgiven kulturdebatt
Vissa debatter pågår utan avbrott. En av dem handlar om den dyra och i pengar räknat olönsamma, och därmed onyttiga, kulturen i hård kamp mot, eller snarare under angrepp av, en självgod nyliberal kapitalism som tror att världen är svartvit och att feta stålar betyder fet nytta.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Den senaste månaden har många upprörts över entreprenören Johan Stael von Holsteins utnämning till ledamot av Statens kulturråd, som har till uppgift att förverkliga den kulturpolitik som regering och riksdag fattar beslut om.
Orsaken till de upprörda känslorna är att Stael von Holstein tämligen oförtäckt har deklarerat sin enorma aversion mot de bidrag som han uppfattar som onödiga, vilket i stora drag är alla som inte har att göra med primärt livsuppehållande åtgärder. Självklart, har Stael von Holstein förklarat i sin blogg, är det just precis de pengar som har kommit kulturen till gagn som skulle ha satt en tallrik kålsoppa på den fattiga familjens bord.
Många kulturarbetare, främst författaren Maria Küchen, har reagerat starkt på den nya ledamotens utspel om att konsten i alla dess former måste marknadsanpassas, bli nyttig, sluta suga ut hederliga mångmiljonärer som redan mår tillräckligt illa av att behöva bekosta andras ungars skolgång med den inkomst de inte har lyckats placera oåtkomlig för skattemyndigheten. Konstnärerna ska bli entreprenörer, ropar Stael von Holstein. Konstnärerna är redan entreprenörer, säger Maria Küchen.
Om det inte vore för att debatten ständigt återkommer vore det ganska roligt att titta närmare på debattinläggen. Küchen låter trött och arg, Stael von Holstein låter ännu surare och skriver kilometerlånga inlägg om hur många fler träffar en googling på hans namn får i jämförelse med den av socialdemokratins Sverige totalförstörda Küchen, som inte ens begriper att hon är ett varumärke vare sig hon vill det eller ej.
Det finns kultur som går med vinst, det finns författare som säljer stora upplagor, filmer som välter kiosker, teaterföreställningar som lockar horder av åskådare, och det finns konstnärer som säljer sina verk för stora belopp. Allt detta, tycker de glada entreprenörerna, är ett ovedersägligt bevis på att kultur kan generera pengar om bara andan är den rätta. Det som behövs kan bevisa sitt existensberättigande i reda cash.
Stael von Holstein varierar dock sin utsaga och säger att han kan uppskatta kultur, men att "timotejängar" som är vackra att se på inte genererar stålar. Ju mer säljbart vi odlar, desto fler ängar kan vi unna oss.
Problemet är att Stael von Holstein inte ser en direkt korrelation mellan den smala kulturen och den populära och inte ser att undervegetationen krävs för att det ska finnas någon kultur över huvud taget. Att ogräset i de lönsamma raderna av sallad, precis som den jävla timotejängen, är lika viktigt som den inkomstbringande grödan, för att följa det ganska trötta bildspråket.
Debatten är fasansfullt gammal och fruktansvärt sliten. Kan vi inte bara ge upp? Låt dem vinna. Låt oss avskaffa alla smala, olönsamma och fula kulturella yttringar, allt oriktat och fritt tänkande, och låt oss se vad som händer. Kanske har Stael von Holstein med flera rätt, och i annat fall får vi åtminstone njuta tystnaden när språket har försvunnit.