Det fanns en tid då ett handskrivet brev kunde dimpa ned i brevlådan. Ett brev med ett kort vittnesmål från avsändaren om dess liv, tankar och drömmar. De där breven som i dag är ersatta av sms, mejl och diverse sociala nätverk var något att hänga upp livet på. Brevvännernas unika relation. Den anonyma men samtidigt intima. Det må vara en sliten kliché men det känns som om livet gick lite långsammare då och gav mer tid för reflexion.
Adam Elliots leranimerade film Mary and Max är berättelsen om åttaåriga Mary Dinkle, en ensam liten flicka som bor i i utkanten av Melbourne, och Max Horowitz, en medelålders kraftigt överviktig judisk man med Aspergers syndrom som bor mitt i New York.
Mary som är illa tilltygad av sin inneslutna far och kraftigt alkoholiserade mor bestämmer sig för att slumpvis skriva ett brev till USA. Brevet når den lika ensamme och förvirrade Max som lustfyllt svarar henne. Det visar sig att de två, den geografiska och åldersmässiga skillnaden till trots, har en hel del gemensamt och i deras brevväxling uppstår en nära vänskap som de båda blir mer eller mindre beroende av. Philip Seymour Hoffman insats med Max röst är storartad, likaså Toni Collette som Mary.
Att göra en stillsamt berättad film om vänskapen mellan en ung flicka i Australien och en surmulen man i USA, och göra filmen leranimerad i dessa 3D-tider känns lika uppfriskande som vågat. Mary and Max är inget nyskapande mästerverk och leranimationen saknar Dreamworks storslagna produktionsmedel, men det finns å andra sidan både hos regissören och de inblandade skådespelarna en oerhörd känsla för detaljer. Små saker, som när Mary berättar om sin sherry-drickande mor eller Max ständiga upprördhet över nedskräpande New York-bor, en ordrikedom och en träffsäkerhet som i all enkelhet lyfter filmen över sin grådaskiga miljö.