Boken har också undertiteln "en självbiografisk klassresa." Det skapar oro, ibland förstämning och inte sällan förnekande.
En av deltagarna säger: "Förstår inte vad han är arg över. Samhället har ju förändrats." Jag har med andra ord misslyckats att förklara. Eller så kan eller vill hon inte läsa min bok med öppet sinne, eller ens betrakta samhället och världen runt omkring oss: 1 miljard människor har inte mat för dagen, Europa dumpar miljöavfall i Afrika, kvinnor misshandlas, flyktingar drunknar i Medelhavet, människor med funktionshinder degraderas till andraklassens medborgare. Behöver jag fortsätta?
Vad det detta mina föräldrar, Sylvester och Gunhild, drömde om när de tog bland annat tog strid genom röstsedeln och i facket, för ett anständigare liv för de många.
Arg? Ja, det tror jag det! Vad vore värre än likgiltighet över detta tillstånd?
En annan deltagare invänder mot talet om klass: "Arbetarklassen på det gamla sättet finns ju inte längre. Det är en chimär."
LO-förbunden har omkring 1,5 miljon. Det finns tillräckligt med arbetare i Sverige för att kunna tala om klass. Jamen, de tjänar ju så bra, kan gå i kostym och läsa böcker numera, är en vanlig invändning. Det ser inte ut som förr, det är sant (en sakupplysning dock: det har aldrig funnits statarlängor i Svartbäcken), men under- och överordning består när det gäller klass, kön och etnicitet.
Läs statistiken! Studera det ojämlika tillägnandet av livets goda. Vilka har kortare livslängd, vilka behandlas sämre i kontakt med sjukhus, domstolar och andra myndigheter? Och det går åt fel håll, klyftorna ökar i takt med privatiseringar, segregering inom skolan och det allt omänskligare regelverket kring arbetslöshet, sjukdom och funktionshinder.
Och jag tror det kommer att bli värre, därför tycker jag det är bra när cirkeln, och alla andra, fortsätter att diskutera klyftorna som hotar att bryta sönder samhället.
Men, om man underkänner analysen om klassamhället, kan man ju alltid ta till psykologiska förklaringar till ilska: "Han kanske är beroende av att vara upprörd över något." Eller, som en annan i cirkeln uttrycker det: "Kanske kan han inte förlika sig med den han blivit. Författare och medelklass."
Det är ett gammalt tricks. Eriksson är kanske något labil, därför hans oförklarliga vrede.
Javisst, författarrollen är något jag resonerar kring, men jag har ett värde som författare, och jag beskriver hur privilegierad jag är. Jag kan förlika mig. Mer än så, jag kanske kan bidra med något.
Men skulle jag för den skull glömma orättvisorna?
Ytterligare en sak: Få talar om det klasshat som kommer från överklassen, föraktet för de okunniga, oskolade, de "bidragsberoende".
Och till sist: Jag går inte runt och "hatar" människor, jag hatar klassamhället, lokalt och globalt.
Cirkeln spekulerar också i att jag som påstådd miljonär lever det goda livet. Ja, det gör jag, om man med det menar att få resa, träffa människor i de mest skilda miljöer.
Men jag kan lugna gruppen: någon miljonär är jag inte. Och jag skriver inte för att bli rik. En deltagare tycker dock att jag kör med dubbel bokföring: "Är man vänster behöver man inte bo i Brasilien eller Barcelona med sina pengar. Man kan ge bort dem."
Vill man vara lustig kan man ju säga att tillräckligt många lever utomlands med andras pengar.
Allvarligt talat, jag redovisar i boken varför jag bor som jag gör. För att lära mig saker, för att sakkunnigt skriva om det spanska inbördeskriget, för att jag älskar en brasilianska, Luiza, och livet i en liten, fattig by, som jag nu också skriver om. Det framgår i boken väldigt tydligt.
Jag vill förstå världen, vända på perspektiven. Och inte bara det: jag vill förändra den.
I det perspektivet är min brasilianska by en utmärkt skola. Den skulle fler gå i. Det livet ger också perspektiv på skrivandet: På fem år har fått en enda fråga om mitt författarskap. Där går det inte att glassa runt som "författare".
Luiza, ja. Är det förnedrande för kvinnor när jag skriver: "Eller när jag står i uteduschen och ser henne i en vacker rörelse glida ur klänningen och komma emot mig. De vackra brösten lyser i den tropiska värmen. Det mörka håret virvlar. ’Vissa möss minns man bättre’, som en vän uttryckte det."
Deltagarna i cirkeln har delade uppfattningar om detta är diskriminerande eller ej. Det är bra! Då blir det debatt. För mig uttrycker det kärlek.
Och så en sista stilla undran? Finns den ingen städerska på Akademiska, byggnadsarbetare eller restaurangbiträde som skulle kunnat delta i UNT:s cirkel? Nu har alla, i varierande utsträckning, akademisk bakgrund. En elektriker smet med, men det intygas att han har mångåriga studier i humaniora bakom sig. Då så. Den kritiken faller självfallet inte på deltagarna i cirkeln, de gör sitt jobb, utifrån sina egna utgångspunkter.
Avskyr jag akademiker? Jag läser dagligen böcker skrivna av akademiker, och njuter av deras kunskapsförmedlande. Bryter jag benet vill jag att det står en ortoped i operationssalen, inte en händig rörmokare. Det känns genant att behöva påpeka detta, men alltför används det som ett slagträ mot dem som vill resonera om det delade Uppsala. Om klass.