Att skildra personers utveckling under längre tidsperioder är inget nytt, men frågan är om någon har gett sig i kast med att dokumentärt fånga en hel uppväxt tidigare. Men det är precis vad Axel Danielson har gjort i Pangpangbröder.
När de skånska tvillingarna Gustav och Oskar är nio år köper deras morbror en videokamera och börjar filma sina systersöner. Först tio år senare stänger han av. Ett unikt projekt som blir än mer intressant med tanke på tvillingarnas förutsättningar.
Oskar är nämligen kortvuxen, medan Gustav är normalväxt ? han sticker till och med i väg och blir ovanligt reslig i tonåren. Kontrasten skulle kunna föda konflikter under vilken del av livet som helst, men under tonåren blir det extra tydligt. Danielson skildrar dock brödraparets utveckling utan att frossa.
Med det sagt är Pangpangbröder ingen feg film. Den skakiga handkameran viker aldrig undan, och ju äldre pojkarna blir, desto mer naken blir skildringen.
Oskar når tonårsrevolten först, kör säkerhetsnålar genom öronen och blir punkare, struntar i skolan. Gustav framstår som mer skötsam, men första drängfyllan, komplett med kräkhulkningar på farstubron och efterföljande spyhink vid sängen, står Gustav för. En söt kärlekshistoria fångas också, osäkra kramar vid busstationen och förlägna samtal under lugg.
När pojkarna når gymnasiet tar mamman större plats i filmen, bråkar med sönerna, försöker få dem på rätt spår. Intressant att se är att bröderna hinner växla mellan att vara den skötsamme respektive ansvarslöse flera gånger.
Axel Danielson hade 200 timmars råmaterial att tillgå, och hann kassera en färdig version och börja om innan han blev nöjd med klippningen. Fem år in i filmandet bytte han också metod, i början lade han sig i skeendet, ställde frågor till pojkarna, för att sedan bli en osynlig betraktare. Det gör att Pangpangbröder ändrar karaktär under resan, men jag tycker inte att det gör något, tvärtom ger inledningens frågestunder ? till exempel om hur de nioåriga pojkarna ser på framtiden ? filmen en grund att stå på, "facit" ska ju levereras senare.
Dessutom känns det naturligt att pojkarna går från att ledas till att bli unga män som själva styr sin utveckling, oavsett riktning de väljer.