Unge Freud i Gaza

Ayed är stilmedveten, sover aldrig, har foton på 5000 flickor i skrivbordslådan - och är den enda som får höra det palestinska folkets hemligheter. Som barn- och ungdomspsykolog i Gaza möter han de fattiga, de med ångest, självmordstankar och depressioner. Helt vanliga, normala psykiska problem, ovanligt är att se en psykolog som möter sina patienter så öppet och informellt, långt från den analyssoffa som filmens fåniga titel antyder.
Han får dem alla att lugnt slappna av och öppna sig, oavsett om de är anorektiska eller behöver behandling för sina krigstrauman - det finns för övrigt något djupt tragikomiskt i att se benlösa Hamaskrigare sjunka in i meditativ halvsömn och vakna med ett leende på läpparna.

Det dröjer bara en kvart in i filmen innan den absurda livsmiljön i Gaza gör sig påmind, med Hamas seger i valet 2006. Därefter kontrasteras filmen igenom Ayeds lugna samtal med sina patienter, ofta i hemmiljö, med det plötsligt uppblossande våldet - oftast på gatan mellan anhängare av Fatah och Hamas, emellanåt från luften med israeliska bombningar.
Riktigt brännande blir det när Ayed leder gruppsamtal med några barn där någon förlorat ett älskat syskon, någon drömmer att han blir överkörd av en stridsvagn, någons kusin blivit dödad under ett självmordsuppdrag. Det är en kort sekvens, men den som stannar kvar längst: barnen vars teckningar föreställer brinnande bildäck, stridsvagnar som skjuter fåglar, nedhuggna träd, barn som hjälper skadade människor.

Ayed arbetar under extraordinära förhållanden och kan egentligen inte ändra något; det vi ser honom åstadkomma under de två år filmarna PeÅ Holmquist och Suzanne Khardalian följt honom är att några av patienterna kommer till ro med sig själva. Men i Gaza skulle behövas en miljon psykologer säger han.

Unge Freud i Gaza

Riktigt brännande blir det när Ayed leder gruppsamtal med några barn där någon förlorat ett älskat syskon, tycker Mårten Markne.