Fyra lyckliga stipendater är samlade inne på Uppsala konstmuseum. Den femte är på väg. Stipendierna till Anna-Lisa Thomsons minne kan inte sökas, de dimper bara ner som en glad överraskning.
– Det här är jättestort för oss. Det ger möjlighet att nå ut till en bredare publik. Och stipendiepengarna ger tid för att fortsätta arbeta, säger Petra Hultman.
– Jag är jätteglad. Jag fick veta det här i september och har sett fram emot det hela hösten. Alla har fått mycket utrymme, säger Theresa Traoré Dahlberg.
Vän av ordning undrar nu kanske: vaddå, det brukar väl vara fyra stipendiater? Det stämmer.
– Det var svårt att välja i år, förklarar Gunilla Gunnarsson från Stiftelsen Anna-Lisa Thomson Till Minne, som besökt alla konsthögskolors elevutställningar.
I år råkade det också finnas lite extra pengar i potten.
Vi börjar med Theresa Traoré Dahlberg. Hon gestaltar klass-, köns- och maktstrukturer i en postkolonial miljö. Mängder av mönsterkort, avlagda från en fabrik, sitter i hop som ett lapptäcke. Nu ligger verket på golvet, men det ska hängas upp i taket. Ett annat material är bomull med en speciell historia. Utstötta kvinnor, anklagade för häxeri, spinner och säljer bomullen.
– Dessa kvinnor får inte plats i samällets strukturer. Jag vill också visa styrkan i kollektivet, förklarar Theresa Traoré Dahlberg.
Nästa rum doftar starkt av hö. En metallkonstruktion, delvis fylld med hö, liknar en kropp till formen.
– Förr la man döda på hö. Sedan eldades höet upp. Jag är intresserad av traditioner och seder kring död och begravning, berättar Melanie Wiksell.
Hödoften kommer att blandas med ljudet från Kyung-Jin Chos klockspel, där tre träbitar ska rotera och snudda vid stora lerkrukor. Krukorna står ännu på golvet, inslagna i bubbelplast.
– Jag har testat olika volymer och tjocklek. Jag ville göra kärlen stora för att de ger mer vibration då, berättar Kyung-Jin Cho.
Hon kommer från Sydkorea och är inspirerad av ljuden som munkarna skapar med metallkärl under bönen i templen.
I nästa rum är en vägg täckt med små rutor av projicerade filmer. De föreställer hushållsarbete på 1950-talet. Kvinnor putsar bakelittelefonen, städar, bakar, virkar, matar barn, stryker, tvättar, skurar, bäddar, blandar köttfärs med en elvisp och så vidare i all oändlighet. Det ska bli ytterligare en vägg, i vinkel. Totalt 216 filmsekvenser. Filmerna kommer från Svensk husmorsfilm AB.
– De visades för kvinnor, som infomercials. Teknisk utveckling demonstrerades ihop med reklambudskap, levererat med en auktoritär röst som berättade hur man var en god kvinna, hustru och mor, medborgare och konsument, berättar kvinnan bakom verket, Petra Hultman.
Filmerna är inte så förlegade som de känns, hävdar hon.
– Om man tittar på vem som utför större delen av hushållsarbetet i dag...visst skulle det vara män i några rutor, men långt ifrån hälften. Och fortfarande finns det instruktioner om hur kvinnor ska vara, till exempel i inredningstidningar.
Hon delar utställningsrum med Samaneh Reyhani, som fortfarande är på väg. Hennes stora, rosa plastskulpturer med feministisk udd står i ena hörnet. Daniel Werkmäster, chef på Uppsala konstmuseum, för hennes talan:
– De ska stå i en ring och belysas inifrån. Man ska kunna gå in i den. Det är organiskt och köttsligt.