Det är på många vis enkelt att återskapa 70-talet på film: man tar bara ett antal brungrönorange hemmiljöer, spelar musik från tiden och låter folk ha långa polisonger och fula frisyrer. Hannes Holm går längre och får till en känsla av ett folkhem i gungning. Dessutom blir hans nya film både spännande och roande.
Året är 1975. Den 17-årige Martin går andra året på gymnasiet och vet inte riktigt hur han ska hantera sitt sommarlov och sin jobbiga familj med en alkoholiserad pappa. Av en slump får han sommarjobb på Sandhamns
exklusiva seglarrestaurang.
Det verkar idyll, men där i från kommer sommarens fetaste kvällstidningsrubriker att hämtas. Martins liv blir sig aldrig likt igen …
Hannes Holm bygger sin nya film Himlen är oskyldigt blå på verkliga händelser. Sommaren 1975 avslöjade polisen den dittills största knarkhärvan i Sverige. En restaurangidkare i Sandhamn hade bedrivit knarksmuggling i stor skala. Det var extra kittlande förstås då det hela ägt rum mitt i den högsta societeten.
Holm har ju visat tidigare i filmer som Klassfesten och Adam & Eva att han kan kombinera ett ”tyngre” innehåll med ett lätt handlag. Med hjälp av goda skådespelare lyckas han bra även här.
Martins föräldrar spelas nedtonat men ytterst träffsäkert av Amanda Ooms och Björn Kjellman. Här finns en hel film till att göra i skildringen av en familj som inte riktigt hittar rätt mitt i välfärds-Sverige.
Martins vilsenhet och vuxenresa liknar i mycket den tidlösa berättelse som brukar skildras i uppväxtfilmer: problem hemma, de första sexuella kontakterna och den första stora förälskelsen. Men så är det detta med Sandhamn och narkotikan.
På vägen skyms dock berättelsen för en stund med det som uppmärksammats före premiären: den stora penisen i närbild i filmens start. Glöm den, den säger mycket lite om filmen och i efterskott har det förtydligats att den inte sitter på Bill Skarsgård utan är av gummi.
Bill Skarsgård axlar annars mycket bra den tunga familjemanteln av skådespelarnamn och visar att Skarsgårdarna tydligen har en alldeles egen gen att falla tillbaka på.
Tillbaka till Sandhamn. Peter Dalle är suverän som den i grunden godhjärtade men urspårade restaurangägaren Gösta. Nyprydd med en 70-talsmustasch spelar han med värme och spännande kluvenhet. Gösta tar hand om Martin på ett fint sätt men drar samtidigt in honom i verksamheten. Vänskapen och spelet dem emellan är filmen största behållning.
Sedan lyckas Hannes Holm få med mycket av det som är svensk sommar och svenskt 70-tal. Havet glittrar utanför Sandhamn och musiken är härligt nostalgisk. Han kallar själv filmen för en Snabba cash på 70-talet och det är en bra beskrivning. Här finns en fin skildring av Sverige för 35 år sedan och filmen är en mognadsresa som stannar kvar.