Underhållande men grund

Richard Milhouse Nixon var USA:s trettiosjunde president. Av en händelse var det också i hans trettiosjunde tal till nationen i tv från Vita huset 1974 som han meddelade att han skulle avgå. Han blev då den förste och ende president som avgått innan ämbetsperiodens slut.
Ironiskt nog var det i tv han höll sitt sista tal. Det var den då ganska nya företeelsen politik-i -television som gjorde att han förlorad emot John F Kennedy i valet 1960. Nixon var inte tv-mässig. Bland annat svettades han så fort han blev pressad...

Det vet han om nu när han ska bli intervjuad av tv-stjärnan David Frost 1977, tre år fter att han avgått. Han har skrivit in i kontraktet att han har rätt att torka av svetten innan han svarar på varje ny fråga. Han framstår också som självsäker på nytt och tycks beredd att slå tillbaka alla anklagelser om brott och maktmissbruk, tills...

Någon säger i filmen att det enda han till slut lämnade efter sig är att varje politisk skandal får ett namn som slutar på "gate". Nixon fann nämligen sitt Waterloo i Watergate, samtidigt som Abba dragit i gång sitt segertåg över världen. Watergate var den riktigt stora politiska händelsen under lång tid då och det har gjorts en hel del i bok- och filmväg tidigare.
Här fokuseras helt på den intervjuserie som David Frost gjorde 1977, den enda Nixon gav efter sitt avhopp. Den kom att framstå som den rättegång Nixon aldrig ställdes inför och höjdpunkten på en även i övrigt framgångsrik tv-karriär för Frost. Han var den tidens stora stjärna och en playboy av mått utanför rutan.
Han fick själv låna ihop pengar till för att göra intervjuerna, inget tv-bolag ville bekosta produktionen. Ingen tror att den sluge Nixon kommer att släppa till något som inte redan är känt eller att erkänna något. En tuppfäktning startar där båda underskattar varann. Det verkar sluta i Nixons seger. . .

Frank Langella lyckas fånga Nixon mycket bra som jag minns honom från den tiden. Möjligen blir han alltför sympatisk. Här framstår en charmerande och rolig person som gärna skulle få vara morfar till ens barn.
Eller så är det Michael Sheen som Frost som hjälper till att återigen lyfta fram en medspelare. I filmen The Queen - där han spelade Tony Blair - blev Elisabeth II av England mycket sympatiskt framställd. Sheen är inte lika bra här, han ler som falsk försäljare i parti och minut och framstår inte någon särskilt skicklig intervjuare.

Behållningen ligger främst i tidsskildringen och det täta samspelet. Filmen bygger på en pjäs, vilket förtjänstfullt aldrig märks särskilt, men det talar för att manuset prövats ett antal gånger för publik. Säkert ett utmärkt sätt att testa det. Filmen innehåller en rapp och ofta fyndigt rolig dialog. Men visst hade man kunnat hoppas på något mer.
Som helhet blir det ändå en underhållande film som ger mersmak på denna spännande och turbulenta tid. Och Nixon kanske kan få erkännande också för de saker han gjorde som var bra under hans tid som president: närmandet till Sovjet och Kina vilket ledde till en större avspänning i världsläget.

Allt var inte svart eller vitt, inte ens före färg-tv:s stora genombrott i Sverige. Eller har jag bara blivit förd bakom ljuset av den charmerande sidan av Nixon i Frank Langellas djupt mänskliga gestalt.
Originalen finns på bland annat You Tube, kolla in där.

Underhållande men grund

Frost/Nixon, filmen om David Frosts möte med Richard Nixon ger en mer sympatisk bild av presidenten än den vanliga, tycker Björn G Stenberg.