Samma vecka som andra Percy Jackson-filmen har Sverigepremiär är det dags för första filmen i Cassandra Clares urbana fantasyepos The Mortal Instruments (som har fått den hopplösa svengelska titeln The Mortal Instruments – Stad av skuggor). Här intar änglar, demoner, varulvar och i stort sett alla andra mytologiska väsen förutom zombier – eftersom de är påhittade fantasivarelser – New York City när tonåringen Clary (Lily Collins) inser att hon inte alls är en vanlig människa, utan en demonjägare med övernaturliga krafter. Dessutom visar det sig att hennes mamma har en hel del saker att förklara om sitt förflutna.
Innan hon skrev The Mortal Instruments skrev Cassandra Clare så kallad fan fiction, berättelser baserade på kända fantasyhistorier. Och det lånas friskt även här, men med tydliga blinkningar mot såväl Harry Potter som Star Wars, lyckas The Mortal Instruments ändå skapa ett eget utrymme inom genren, där den utnyttjar och respekterar sina föregångare snarare än att låtsas som om de inte finns. Det är smart, och skapar några underhållande scener i en film där vi trots allt har sett det mesta förut.
Filmen sparar inte på stämningshöjande effekter, och den melodramatiska kysscenen får Harry Potter att likna ett brutalt, socialrealistiskt drama. Men tack vare den sunda självdistansen går det nätt och jämt att köpa det, och låta sig underhållas av de välgjorda specialeffekterna.
Djupare än så blir dock inte The Mortal Instruments. För att bli riktigt intressant hade berättelsen behövt utforska mer av karaktärernas allmängiltiga mänskliga drag och deras tonårsvåndor, snarare än deras övernaturliga krafter. Det är även tråkigt och beklämmande att filmens enda svarta person är en ond häxa (även om det är politiskt upplyftande med en homosexuell demonjägare).