Underhållande konsert - i bästa betydelse
Torsdagskvällens konsert i Universitetsaulan bjöd på ett omväxlande program, skriver Anders Bragsjö.
Nu när det börjar bli riktig vår, vill man bli påmind om hösten då? Ja, om man vill minnas höstens säregna friskhet och färgprakt, fångad i musikaliska uttryck. Den ryskfödda, i Sverige boende tonsättaren Victoria Borisova-Ollas fick inleda konser- ten med verket Colours of Autumn (Höstens färger) för stråkorkester. Mångdelade stämmor i både höga och låga register, flera skilda spelsätt och därmed klangfärger och nyanser från extremt svagt till starkt. Mycket skickligt och målande spelat med sällspord precision. Shi-Yeon Sung skötte sitt knepiga arbete med enorm exakthet, i synnerhet i inledningens/slutets korta violinklanger samspelade i både arco och piz- zicato, men även i styckets ständigt skiftande nyanser, tempi och taktarter. Mycket friskt målerisk musik som fick ett kongenialt framförande.
Trä- och bleckblåsare samt pukor adderas orkestern; dukat dessutom för kvällens solist Ulla Ryman längst fram. Den italienske tonsättaren Nino Rota var förbluffan- de mångsidig; symfonier, kammarmusik och kyrkomusik skrev han, även om han numer är mest känd för sin fabulösa filmmusik till Fellinis filmer och Coppolas Gudfadern. Torsdag kväll gällde hans Divertimento Concertante för kontrabassolo och orkester. Fyra satser levererar i bästa mening diverterande musik: Sångbarhet, smärta, sardonisk humor och vitsig elegans; allt utfört med gnistrande känslighet av både dirigent och orkester. Ulla Ryman anpassade sig suveränt till de olika stämnin- garna. Från första satsens drömska tolkning av Paganinis violin(!)konsert med ständiga halv ton för stora oktavsprång nedåt fram till sista satsens ?äkta? virtuoseri spelade hon fullständigt lysande. Hon hade t.o.m. ?kadenser? innehållande både flageoletter och dubbelgrepp - lika säkert. Viktigast: både hon, dirigent och orkester utförde musiken med rätt glimt i ögat. Lysande!
Faktum är att efter paus så kändes avslutningsverket, Franz Schuberts Symfoni nr 6 C-dur ("den lilla") en aning avslaget. Kanske var det kontrasten, Schuberts välbalanserade musik i kontrast till tidigare verks spänning resp. humor? (Var det f.ö. någon i publiken som kände igen andra satsens andante från Hasse o Tages revy Spader Madame, där med texten "Donna Juanita"? Där var det humor!) Man spela- de prydligt och exakt, men musiken kändes inte spännande. Större delen av publi- ken verkade tycka att det var välbehövlig omväxling, så jag får väl foga mig. I sin helhet var det dock definitivt en mycket underhållande konsert.
Unga kvinnliga talanger
Universitetsaulan
29 mars
Universitetsaulan
29 mars
Så jobbar vi med nyheter