Underhållande Almódovar

Daniel Åberg ser spanske mästerregissören Pedro Almodóvars nya film och fast det är en bit upp till dennes bästa filmer bjuder han på nästan två timmars mycket god filmunderhållning.

Foto:

Kultur och Nöje2011-12-02 07:58

I ett överdådigt palats lever den tillbakadragne plastikkirurgen Robert Ledgard med eget laboratorium och operationssal i källaren. I ett låst rum på övervåningen förvarar han Vera, en underskön kvinna/försökskanin med mystiskt förflutet som Ledgard använder till att utveckla syntetisk hud som inte förstörs av höga temperaturer.

När palatsets hushållerskas son iförd tigerdräkt en morgon knackar på dörren och ber att få komma in och gömma sig undan polisen, börjar en vindlande historia rullas upp som ett lapptäcke.

The skin I live in (hej filmbolaget – sluta gärna upp med idiotin att låta en spansk film gå upp på svensk bio med engelsk titel) är en ofta fantastisk berättelse av klassiskt Almodóvarsnitt. Som så ofta i hans filmer är nuet sammanflätat med dået, tragiken med komiken och realismen med fantasin – ett pussel där bitarna till en början inte ser ut att passa men i slutet klickar i varandra sömlöst.

Den spanske mästerregissören skapar alltid komplexa karaktärer i sina filmer, men frågan är om inte den av dubbel sorg till vansinne drivne Robert Ledgard i Antonio Banderas granitmejslade tappning tar priset. Jag är inte säker på att ens ett liv på terapisoffan skulle räcka till för att fullt ut förklara psykologin bakom hans agerande här.

Banderas, som för första gången sedan 1990 års Bind mig, älska mig förekommer i en film av Almodóvar, är för övrigt utsökt i huvudrollen. Trots att hans Ledgard nästan hela filmen igenom håller vansinnet tyglat inom sig, går det aldrig att skaka av sig känslan att något inom honom har brustit och gått väldigt fel.

Oftast står komplicerade kvinnor i centrum hos Almodóvar. På ett sätt stämmer det även i The skin I live in, Vera har en bakgrundshistoria som är minst sagt skruvad. Men när filmen nått eftertexterna och pusslet är färdiglagt framstår Veras agerande nästan som banalt, och jag kan inte låta bli att känna mig en smula snopen. Kanske är det som sker den enda lösningen, men eftersom vägen dit varit så elegant hade jag hoppats på mer. Elena Anayas roll är tyvärr också en smula otacksam, hennes Vera är ett studieobjekt som i filmen främst ska betraktas, hon tillåts aldrig riktigt spela ut.

The skin I live in når därmed inte de höjder som Pedro Almodóvar lyckats med i filmer som Att återvända och Tala med henne, för att ta två höjdpunkter på senare år. Men publiken bjuds ändå på nästan två timmars mycket god filmunderhållning.

Daniel Åberg

kultur@unt.se

FILM

The skin I live in
(La piel que habito)
Regi & manus: Pedro Almodóvar
Royal.
Foto: José Luis Alcaine. Musik: Alberto Iglesias. I rollerna: Antonio Banderas, Elena Anaya, Marisa Paredes, Jan Cornet med flera

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!