”Du är så jävla vacker att jag spyr” säger Andreas, när han stänger dörren i ansiktet på Sebastian och lämnar lägenheten. Repliken sammanfattar filmen ”Nånting måste gå sönder” ganska bra. Sebastian träffar Andreas under en tonårsfylla i Vita bergsparken i Stockholm. Först kissar de på samma ställe, och sedan börjar Andreas kräkas vid en lyktstolpe. Det blir början på en stormig och smärtsam tonårsförälskelse – där normer bryts, hud skärs upp, och Sebastian så småningom genomgår en förvandling till Ellie.
Än en gång återvänder Ester Martin Bergsmark till Eli Levéns roman ”Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats.” I den halvdokumentära ”Pojktanten” satt Bergsmark i ett badkar med författaren och pratade om förändringsprocessen i tonåren, och samtalet bröts upp med scener från romanen. Där använde Ester Martin Bergsmark de mer filosofiska och spirituella delarna av boken, här har han renodlat kärlekshistorien och gjort en rak om än egensinnig spelfilm.
”Nånting måste gå sönder” är en konkret film; allting uttrycks fysiskt. De skarpa kontrasterna mellan det ömsinta och det äckliga skapar tillsammans den sköra värld som är Sebastians. Längtan kan ta sig formen av en blodig servett, en pissoar kan bli romantisk, och kärleksscenen med stort K – där Andreas och Sebastian badar i sin egen lagun – utspelar sig i en smutsig liten bäck nedanför en vattentunnel. Mycket sker i Stockholmsförorten Högdalen, i en ungdomlig dekadens där alla känslor är lika heta som de cigaretter som konstant brinner mellan fingrarna.
”Pojktanten” lyckades krypa mig inpå och nästan inunder huden, det kändes som vi i publiken blev inbjudna att sitta med i det där badkaret. ”Nånting måste gå sönder når aldrig dit”. Saga Becker är som skuren för rollen som Sebastian, men trots att det är en närgången film blir det som vi betraktar hen på avstånd. Berättandet går lite för snabbt. En ny scen etablerar genast en ny känsla, och sedan är det snabbt i väg till nästa.
Visserligen är tonårskärlek en berg-och-dal-bana, och det lär knappast bli enklare när du måste utmana samhällets fördomar. Jag tror att det är det här som Ester Martin Bergsmark försöker fånga, och emellanåt lyckas han fantastiskt. Den nämnda badscenen kan bli en klassiker, och dansen på tunnelbaneperrongen kan få vem som helst att känna sig som 17 år igen. Tyvärr blir det dock för flyktigt, känslorna får inte sjunka ner på djupet. Filmen är hårt klippt till 1 timme och 20 minuter, men hade nog tjänat på att vara en halvtimme längre.