Pixars nya film, deras bästa sedan "Upp" från 2009, är så känsligt och komplext gestaltad att jag känner klumpen tynga i svalget. Och så omsorgsfullt animerad, så ohämmat fantasifull och så hysteriskt färgsatt att jag samtidigt sitter och ler (leendet kan väl delvis också förstås som en lättnad över att slippa talande bilar och leksaker).
Jag ser framför mig hur den blå emotjejen Vemod och den ljusgula Tingeling-gestalten Glädje slåss om makten i mig.
De är huvudpersonerna i ”Insidan ut”. Tillsammans med Ilska, Avsky och Rädsla försöker de ratta den hockeyälskande flickan Riley genom hennes första år i livet. Glädje har störst makt över huvudkontoret – till en början. När det visar sig att Riley måste bryta upp från sin trygga miljö och flytta till andra sidan USA förändras dock situationen.
Det utbryter konflikter i hennes liv, och kaos bland känslofigurerna. Förtvivlade bevittnar de hur en efter en av de "personlighetsöar" som definierar henne – ”familjeön”, ”vänskapsön” etcetera – släpper från klippan och störtar ned i avgrunden.
Och inte blir situationen bättre av att Glädje och Vemod försvinner i djupare skikt av Rileys medvetande. Det är en underbar resa att följa. Den märkligaste passagen – och här tänjer ”Insidan ut” verkligen på det möjliga för en kommersiell barnfilm – utgörs av området för abstrakt tänkande, där figurerna transformeras, först till geometriska former i en kubistisk pastisch och till sist genom ”dekonstruktion” (jo, det är ordet som används) till Joan Miró-inspirerad, ”non-figurativ” (nej, jag hittar inte på) tvådimensionalitet.
Det är nästan obegripligt hur man kan göra storartad underhållning av det här, och samtidigt en pedagogisk (fast inte didaktisk!), starkt berörande och realistisk trovärdig uppväxtskildring. Visst kan man ha invändningar mot somligt. Urvalet av känslor ger ett lite nyckfullt intryck. (Varför inte Avundsjuka och Nyfikenhet?) Och någon kanske undrar vart förnuftet tog vägen – själv är jag glad att slippa eländet. Den präktige, lugnt grönfärgade Gustav Fridolin-typen med praktisk frisyr och för stor kostym (det är så jag föreställer mig honom, i alla fall...) kan gott vänta till någon uppföljare.
Här är det känslorna som står i centrum, de som, särskilt för filmens unga målgrupp, ofta kommer på en och samma gång. Alla behövs. Även Vemod fyller en viktig funktion, visar det sig. När berättelsen satt punkt, och vi ännu en gång fått bekräftat att barndomen måste ta slut och paradiset gå förlorat, är det hon som har kontrollen i tittarens huvudkontor.