Jag hänger på räcket vid Kvarnfallet i Uppsala en solig marsdag och beundrar strömstaren som just landat på en iskant.
Den står bredbent, niger, knixar på huvudet och så lyfter den och flyger med snabba vingslag tätt över den forsande vattenytan. Den dyker, så är den borta, en bra stund.
Denna säregna vinterbadare kan både simma under vattnet med vingarnas hjälp och gå på botten där den söker maskar och insekter.
Jag traskar hem och bläddrar i Bengt Emil Johnsons sista diktsamling Aftonsånger som kom i fjol. Strax hittar jag den lilla dikten.
Strömstaren gick till botten
med saken. Poemet
som låg där.
När han kom upp
hade han svalt det.
Det gåtfulla i naturen kan förbli en hemlighet hur mycket vi än forskar. Går det någonsin att fullt begripa flyttfåglarnas långa färder?
Vi har underbara dagar framför oss. Den som spanar mot skyn i stans utkanter kan se gässen passera i kvällningen och över åkrarna vid Stabby backe beskådar jag tofsvipors vinglande flykt. Såg ängspiplärkor vid Kungsängen i går.
Nog är det märkligt att vi varje år upplever våren med sådan kraft. Vi har sett och varit med om detta så många gånger förut: blåsippans ludna knoppar eller starflockens gnistrande pärldräkt. Vi kan det, det är inget nytt, men ändå, ändå vilken glädjechock i igenkännandet.
Åter!
Många som inte nöjer sig med att känna igen talgoxen vid fågelbordet har kunnat glädjas åt utgivningen av Erik Rosenbergs Fåglar i Sverige, redigerad och försedd med sidoartiklar av Bengt Emil Johnson, Staffan Söderblom och Sten Wahlström.
Rosenbergs ursprungliga fälthandböcker har varit klassiker i svensk ornitologisk litteratur, inte minst för beskrivningen av fåglarnas sång och läten.
Här ryms inte bara de precisa noteringarna av många års studier i fält, utan även poesi och humor. Hans artbeskrivningar har blivit skönlitteratur.
Sällan hör jag främmande språk i de uppländska fågeltornen. Fågelskådning verkar hittills locka i första hand infödda svenskar.
En god gärning för att öka kunskapen om svensk natur bland invandrare har en grupp Uppsalabor med Rolf Jacobson som redaktör gjort denna vår genom att ge ut den lilla skriften Vardagsnatur. Det är en bilderbok med illustrationer av Rita Larje och Staffan Ullström. Här presenteras ett strikt urval med 90 arter på 14 olika språk.
Nog är danskans hvid vipstjert ett mer träffande namn än svenskans sädesärla. Även den som vuxit upp på Söder eller i Luthagen kan ha nytta av skriften.
Jag har svårt att förstå att intresse för naturen kan uppfattas som nördigt. Vad är mer naturligt än det som omger oss?
Många som ständigt vistas på nätet tänker nog inte på att Twitter inte bara betyder kvitter, utan även pladder.