Underbar fotbollsrulle av Ken Loach

Den brittiske arbetarklassgrabben har ett skamfilat rykte i Europa, ofta utmålad som en blek och brölande "lad" med huliganböjelser, kroniskt lagerpimplande och med en "ovårdad" dialekt.
I dramakomedin Looking for Eric lyfter den samhällskritiske regissören Ken Loach åter fram dessa vanliga knegare i ljuset och förvandlar dem till en sorts antihjältar som det faktiskt är lätt att tycka om.

I centrum står Eric Bishop, en medelålders brevbärare som har tappat greppet om det mesta. I hans bostad hänger styvsönerna och deras tonårspolare i klungor, slötittar på porrfilm och röker på, allt medan Eric själv låser in sig på sitt rum och snackar djupheter med en jättelik affisch föreställande det vilda fotbollsgeniet Eric Cantona.

När Manchester United-legendaren sedan plötsligt uppenbarar sig i egen hög person övergår den socialrealistiska skildringen till en sorts saga där Cantona blir för Eric Bishop vad Mållgan är för Alfons Åberg, en låtsaskompis och mentor.
Filmen kryssar därefter snillrikt mellan hjärtevärmande feel good-scener och oroande feel bad-sekvenser till dess att man blir uppslukad av dramat. Upplösningen, då ett hundratal beväpnade Eric Cantona-kopior håller räfst och rättarting hos en lokal gangsterkung, är obetalbar.
Huvudrollsinnehavaren Steve Evets får sitt genombrott här och framstår som så naturlig i sin gestaltning att man på allvar börjar fundera på om att han i själva verket spelar sig själv. När det gäller Eric Cantona finns det ingen tvekan om saken. Han spelar snarare sig själv upphöjt till tio. När han muttrar på korthuggen franskengelska att "jag är ingen människa, jag är Eric Cantona" blir det en härlig nyckelreplik som man ler länge åt.

Underbar fotbollsrulle av Ken Loach

Ken Loachs fotbollsdramakomedi Looking for Eric kryssar snillrikt mellan feel good-sekvenser och oroande feel bad-scener tills man är helt uppslukad, skriver Björn Lövenlid.