Underbar cowboyromantik

Sedan Golden age of radio gavs ut i USA 2002 har Josh Ritter hunnit ge ut ett album till, men först nu släpps skivan i Sverige. Han har de rätta influenserna (köpte gitarr efter att ha hört Dylan och Cash, turnerar med Joan Baez, sjunger om Patsy Cline) och samma brist på frisyr som Dylan hade 1966. De låtar han spelar med sitt lilla band påminner en del om Whiskeytown, i andra stunder gör han fingerpickin¹ folksongs eller ren lo fi-country på skrällande akustisk gitarr.Innan han fick ett riktigt skivkontrakt spelade han in Golden age of radio i småstudior och pressade upp några tusen ex av skivan själv så att han hade råd att turnera. Sådant älskar vi musikjournalister att skriva om, men i Josh Ritters fall har kanske tillkomstsättet dessutom viss betydelse för hur skivan låter. Den är lika anspråkslös som den är begåvad, enkel i allt från arrangemang till omslag.Samtidigt ger texterna ett nätt sentimentalt skimmer åt den jordnära musiken. Låtarna heter sådant som Drive away, Roll on och Leaving och är fyllda av geografiska namn (²it¹s a long way to Heaven, it is closer to Harrisburg²). Cowboyromantiken är alldeles underbar.