– På Uppsala Gitarrfestival kommer jag ha med mig Bob Franceshini på saxofon, Chris Minh Doky på bas och Keith Carlock på slagverk och de är fantastiska musiker. Som vanligt kommer jag att bli utklassad, men det har jag inget emot. Det är roligt varje gång vi spelar ihop. Det fantastiska med musik är ju att det är ett så enormt språk. Man kan alltid gå vidare i någon riktning och man kan lära sig något av alla.
Trots att Mike Stern spelat i olika konstellationer och turnerat mer eller mindre konstant i snart 40 år tröttnar han aldrig och övar fortfarande tre till fyra timmar om dagen.
– Ibland gör jag saker som är utmattande. Jag brukar till exempel transkribera musik, till exempel trumpetsolon av John Coltrane och sedan försöka spela dem på gitarr, vilket egentligen är omöjligt, men en bra övning och det är ett jobbigt och tungt arbete, men tröttnar gör jag aldrig.
Mike Stern växte upp med en mamma som var klassisk pianist och tog en del pianolektioner i unga år. När han var tolv upptäckte han gitarr och fastnade direkt. Utbildade sig på Berklee College of Music i Boston. När han gick näst sista året upplyste en lärare honom om att Blood, Sweat & Tears letade efter en ny gitarrist och skulle ha auditions. Han bestämde sig för att testa, mest på skoj.
– Jag hade inga som helst förhoppningar, men tänkte att jag åtminstone skulle få chansen att spela på audition med en grupp världsartister. Så jag övade, gick dit och blev antagen. Jag hoppade av skolan innan sista året och tog aldrig någon examen, men det har ju gått bra ändå.
Hur var det att spela med ett så stort band som 22-åring?
– Det var läskigt till att börja med, men de andra i bandet var väldigt schyssta och hjälpte mig rätt och det var fantastiskt att turnera och spela med ett sådant band. Och sedan rullade det på.
Han spelade med Blood, Sweat & Tears i två år och medverkade på två album. 1979 gick han med i slagverkaren Billy Cobhams band och efter ytterligare två år värvades han av Miles Davies och ingick i hans comebackband.
– Det var några fantastiska år, men samtidigt helt galet. På den tiden stoppade jag i mig alla droger och all alkohol som fanns tillgänglig. Jag var hög och spelade konstant, men efter den andra vändan med Miles Davies insåg jag att det inte fungerade längre. En del kan ta lite droger och fungera som musiker och människor, men för mig går det inte. Tar jag en öl så tar jag fler och spårar ur.
Sedan solodebutalbumet ”Upside downside”, som kom 1986, har solokarriären varit i fokus. 1993 blev han utnämnd till Best Jazz Guitarist Of The Year av läsarna och kritikerna i tidningen Guitar Player, han har varit nominerad till flera Grammys och spelat på många av de största scenerna i världen. Den 11 oktober gör han sitt första framträdande på Uppsala Gitarrfestival, vilket han ser fram emot.
– Jag har hört fantastiska saker om den festivalen och det är precis sådana sammanhang jag tycker om, där gitarrister från många olika genrer möts. Det finns ju så otroligt många olika språk när det kommer till gitarr och det spelas i så många olika genrer.
På Gitarrfestivalen gör han även en så kallad clinic, där han lär ut sina kunskaper.
– Fast det brukar bli så att de jag undervisar lär mig mer än de lär sig från mig, säger han.