Fyrishov, torsdag
Att tala om högtryck är kanske lite överdrivet, men det känns inte som en slump att solen tittade fram mot kvällen efter en annars mulen dag. Högtryck är namnet på Ulf Lundells senaste album och kan också stå som beskrivning av formen artisten är i just nu.
Borta är de melankoliska åren på nittiotalet. Borta är nostalgin. Inte långt borta förstås. Ulf Lundell utan ett visst mått av nostalgi skulle inte längre vara Ulf Lundell. Men den artist som möter uppsalapubliken är en Lundell som nästan uteslutande spelar uppåtlåtar. Det är en artist som i första hand blickar framåt, skämtar om att han trodde livet var slut vid 28 års ålder och talar om för publiken att augusti inte alls betyder att sommaren är över.
Under den första timmen och tjugo minuterna ligger tonvikten på materialet från de senaste albumen. Till undantagen hör Stockholms City och Chans. Och det är här den stora spelglädjen visar upp sig. Låtarna avlöser varandra i så snabb takt att det knappt ges några mellanrum för applåder. Storslagna arrangemang och mäktiga mellanspel, som tidvis för tankarna så långt som till Queen. Bandet står för lysande insatser. Mest imponerande är Marcus Olsson. När han byter från keyboard till saxofon blir man övertygad om att instrumentet är nödvändigt för all rockmusik som är något att räkna med.
Men det spelar ingen roll hur bra de nya låtarna framförs. När det handlar om Lundell så man vill även ha de gamla hitsen. Innan dess kommer publiken inte riktigt igång. Den sista timmen radas de upp och då börjar allsången. (Oh la la) Jag vill ha dig, Kär och galen, Lycklig, lycklig. I början av konserten fick Lundell tjata lite innan publiken sjöng så högt han ville. När han spelar Hon gör mig galen behövs inget tjat. Då skulle knappast något kunna stoppa sången, inte ens Ulf Lundell själv.