Berlinmurens fall 1989 och den tyska återföreningen året därpå innebar en ny era för politiken i vid bemärkelse. Också kulturen fick en nytändning. Bildkonstnärerna var först på plats, när Berlin 1991 återfick sin status som huvudstad. Men i dag har också många författare slagit ner sina bopålar i en miljö som sjuder av livskraft. Kreativiteten har inte stannat där utan också spritt sig i hela det tyska språkområdet. Den allra intressantaste litteraturen i dag skrivs i både Tyskland, Österrike och den tyskspråkiga delen av Schweiz. När årets Bokmässa i Göteborg riktar blicken mot dessa länder gör man evenemanget till en europeisk manifestation som aldrig förr. Dessutom är tyska språket på frammarsch. Det är dags att lära känna en litteratur, som är en viktig röst för förståelsen av vår egen samtid. Det som sker i de tyskspråkiga länderna händer också i Sverige.
Efter vapenstilleståndet 1945 när stora delar av Europa låg i ruiner befann sig själva överlevnaden i förgrunden. Den nya litteratur som växte fram handlade om detta och om de första försöken att bearbeta och komma till rätta med vad som varit. Författare återvände från exilåren till både Östtyskland och Västtyskland för att vara med i återuppbyggnaden. Öst fick snart sina politiska doktriner för vad som var tillåtet att behandla och hur det skulle gå till. I väst bildades Gruppe 47 av Hans Werner Richter och Alfred Andersch och hade halvannat decennium framåt de tongivande diktarna som medlemmar. Det var ur denna krets författare som Heinrich Böll, Günter Grass, Siegfried Lenz och Martin Walser trädde fram. I öst motsvarades de av Christa Wolf. Andra namn är lyrikern Paul Celan och Ingeborg Bachmann. Nobels litteraturpris kom så småningom att tillfalla både Böll och Grass. Det sena 1960-talet var studentrevoltens årtionde. En del av de etablerade författarna deltog. Nya namn blev synliga, Hans-Magnus Enzensberger, utgivare av den inflytelserika tidskriften Kursbuch, Botho Strauss och Peter Handke, bägge romanförfattare och dramatiker. En experimenterande hållning till litteraturen kom i ropet. Så småningom tilldelades även den feministiska kamplitteraturen sin del av uppmärksamheten. Det var också under denna tid som två blivande Nobelpristagare, Elfriede Jelinek och Hertha Müller, begav sig ut på den litterära arenan.
Tyskland är ett kulturland som ger stor plats åt sina främsta diktare. De har fått namnge inhemska priser av olika dignitet. Den viktiga roll de spelat för den tyskspråkiga identiteten tar sig även uttryck i minneshögtider. Just i år är det den tidigt döde Heinrich von Kleist som man samlas kring liksom schweizaren Max Frisch, född för 100 år sedan. Frisch, mest känd för romanen Homo Faber, var en av det sena 1900-talets impulsgivare. En betydelsefull roll för den litterära offentligheten har de bägge bokmässorna, på hösten i Frankfurt am Main och på våren i Leipzig. För spridningen av högkvalitativ litteratur kan de utmärkelser som delas ut vid dessa tillfällen inte överskattas. Den första i Frankfurt gick till österrikaren Arno Geiger, som med romanen Det går bra för oss (Es geht uns gut) ger en inträngande exposé över Österrikes 1900-tal. Geigers senaste bok, den i våras utgivna Den gamle kungen i sin exil (Der alte König i seinem Exil), är en fascinerande gestaltning av hur författaren möter sin pappas alzheimer med sitt eget diktarspråk.
Återföreningen av landets östra och västra förbundsländer har till allt annat inneburit en sammansmältning av två tyska litteraturer, som tidigare gick åt skilda håll med olika ideal. Framför allt är det berättartraditionen i öst, ambitionen att nå många läsare, som varit befruktande för skapandet i stort. Det märks inte minst genom att de senaste årens bokutmärkelser gått till författare vilka företräder erfarenheter, som ofta har sin grund i tidigare östtyska livsvillkor. Uwe Tellkamp är en av dem och berättar om det sönderfallande DDR i sin omfångsrika roman Tornet. En annan Peter Wawerzinek, som i Villkorad kärlek (Rabenliebe), har den egna uppväxten som fosterbarn till tema. Eller Kathrin Schmidt, vars roman Du kommer inte att dö (Du stirbst nicht) skildrar en människas återkomst till livet efter en stroke, och Julia Franck med Hjärtats blinda fläckar som utgår från ett barn, som blir övergivet på en järnvägsstation. Men också handlar om kriget och tiden före och efter.
Bland många att välja mellan, till sist fyra författare med osedvanlig lyskraft: Juli Zeh som i romanen Leklust fångar in och återger en samtida livsupplevelse utan fasta hållpunkter någonstans, Daniel Kehlmann med romanen Världens mått, som gör naturvetenskap och matematik till ett överdådigt läsäventyr, den kanske största konstnären av dem alla, Jenny Erpenbeck, vars Hemsökelse griper över Tysklands 1900-talshistoria, och ungerskfödda Zsuzsa Bánk, som här får representera dagens livaktiga tyska litteratur med rötter utifrån. Hennes bok De ljusa dagarna (Die hellen Tage) är en barn- och uppväxtskildring, förlagd till det mellanrum som finns mellan vårt civiliserade yttre skal och det som är våra verkliga jag. Närmare än så går det knappast att komma livets puls och egna hjärtslag.
Fotnot: Årets bokmässa i Göteborg som öppnar på torsdag 22 september. Det är dags att lära känna en litteratur som är viktig för förståelsen av vår egen samtid, skriver Bo-Ingvar Kollberg i sin översikt.