Tysk bokvår visar ett kulturspråks rikedom
I FRILÄGE. "!De tysktalande är i dag så många som 110 miljoner. Det får genomslag i bokutgivningen, som onekligen har en helt annan omfattning och bredd."
Bo-Ingvar Kollberg
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Naturligt är det allt avgörande att de tysktalande i dag är så många som 110 miljoner. Det får genomslag i bokutgivningen, som onekligen har en helt annan omfattning och bredd. Så är det med de stora kulturspråken. En handfull av titlarna i vårens utgivning presenterades vid en sammankomst hos Goethe-Institut i Stockholm i tisdags kväll. Rainer Moritz, författare, publicist och kritiker i bland annat Neue Zürcher Zeitung, Die Presse och Der Tagesspiegel, svarade för urvalet. Flera av de böcker som fanns med var nominerade till Preis der Leipziger Buchmesse, det andra stora priset, i samband med bokmässan där i mars.
Det blev Sibylle Lewitscharoff som tilldelades utmärkelsen för Apostoloff, som förutom en romantitel är namnet på chauffören åt två systrar, som besöker sitt forna hemland Bulgarien. Det torde vara svårt att skildra ett land mera ofördelaktigt, hävdade Moritz samtidigt som han utnämnde Lewitscharoff till "den intelligentaste författaren i tysk litteratur". Andra böcker var Leipzignominerade Julia Schochs Mit der Geschwindigkeit der Sommer (Med sommarens hastighet), som berättar om två systrars levnadsöden i DDR och tiden efter återföreningen. Det som avgör i varje fall den ena kvinnans liv är, att det som för henne under uppväxten i DDR framstod som den stora drömmen, förlagd till väst, visar sig väga lätt, när muren fallit. Därmed förlorar hon också det som givit hennes liv ett innehåll.
Till de uppräknade böckerna hörde likaså Walter Kappachers Der Fliegenpalast (Flugpalatset), som handlar om Hugo von Hoffmannstahls vistelse på 1920-talet vid kurorten Bad Fusch i Österrike. Det är en roman som i första världskrigets efterverkningar samtidigt skildrar en hel epoks nedgång. Bland dem som omnämndes var också Daniel Kehlmann, vars exempellösa framgång med Världens mått, som numera finns i en svensk pocketutgåva, avsatt alla möjliga spår i det tyskspråkiga kulturlivet. Moritz berättade om hur marknadsförarna på hans förlag gjorde lite som de ville med kritikerna i samband med utgivningen av Kehlmanns nya bok Ruhm. Möjligen också med själva titeln, som betyder berömmelse och ryktbarhet, är man nästan benägen att förmoda. Flera vittnesgilla bedömare i pressen har dock deklarerat åtskillig uppskattning.
Den senare delen av kvällen var vikt åt Wilhelm Genazino, som tilldelats både Georg Büchnerpriset och Kleistpriset. Hans roman i vårens bokutgivning heter Das Glück in glücksfernen Zeiten (Lycka i lyckofria tider) och antyder redan i titeln den samtida och ironiska riktningen på detta författarskap. Huvudperson är akademikern Gerhard Warlich, som disputerat i filosofi på Heidegger men får nöja sig med anställning på ett tvätteri. Det dramatiska förloppet börjar, när hustrun Traudel höjer anspråken och vill ha barn och ett riktigt familjeliv. Det är en bok med många bottnar, om grundvillkoren i våra liv och en tillvaro som drivs till sin spets. Delar av detta kom fram i samtalet mellan Rainer Moritz och Wilhelm Genazino, vilken dessutom passade på att avslöja flera detaljer ur sitt författarliv, där han skriver på en mekanisk maskin, 35 år gammal och av märket Olympia. Att detta förtroende har med bokens namn att göra och författarens syn på dagens överdatoriserade värld är knappast långsökt. Hur som helst är Wilhelm Genazino av den kalibern att han med det snaraste borde komma ut i svensk översättning.