Hur känns det att vinna?
– Det är jätteroligt att få ett pris och jag känner att mitt projekt har landat bland människor som förstod det, säger Elisabeth Bucht.
Hennes projekt #tinytextilemonumentbestår av hennes egensydda dockor föreställandes flickor som genom en perspektivlek med kamera, ersätter stora monument som offentlig konst. Genom att fota dockorna ur en speciell vinkel och från ett visst avstånd framstår dockorna som lika stora.
Hur kom du på ideen?
– I januari när jag hade utfört ett projekt med en kollega med barn i Älvkarleby som gestaltade barnkonventionen i 3D-textil, så blev jag inspirerad av barnens kloka tankar. Jag spann vidare på det åt mitt håll, i den sfär där jag brukar verka. Så det handlar om barnet och den lilla människan i stora sammanhang i det offentliga rummet, förklarar Elisabeth Bucht.
Projektet består av 24 broderade små textila monument. Syftet var att låta de små flickskulpturerna få ersätta kungamonument i kolossala format, på så att de mindre flickmonumenten får samma storlek. Likt en gerillaarmé av små egensinniga flickor som alla kan känna igen sig i.
– Dockorna är tillverkade av ett traditionellt kvinnlig material och med en traditionellt kvinnlig teknik som i verkligheten upplevs som mjuk. Men dessa är hårt stoppade, fast är bara gjorda av textil. Det är en liten kommentar till gammal offentlig konst och den tid vi lever i idag.
Fortsätter projektet nu?
– Jag har flera projekt igång samtidigt, men det här fortsätter att utvecklas och allt har en genomgående röd tråd. Just nu broderar jag kända hjältebarn som till exempel Anne Frank.
– Senare i oktober och november ska jag ställa ut på stipendieutställningen på Teatergalleriet. Där kommer det handla om fiktiva förmödrar, säger Elisabeth Bucht.
Vad händer med tygflickorna?
– De kommer att finnas kvar. Min dröm och vision är att om jag får tid, ska utföra tygflickorna i samma format som Gustav Vasa på Borggården. Det blir många miljoner små stygn, men det är en vision.