Lenin skrev filosofi och Stalin låtsades vara språkvetare. Resultaten var usla. Skall vi då tro mera på ultraliberaler som säger att marknaden löser också klimatkrisens fysikaliska och kemiska problem? Ideologierna gör sig breda på områden där de inte hör hemma.
Det finns samhällsområden närmare politiken som är veritabla ideologiska slagfält. Synen på vad skolan är och skall göra kan gå hela varvet runt på en generation. Med kriminalvården, det sociala arbetet och psykiatrin är det likadant. Vi märker inte de halsbrytande volterna eftersom vi inte vill minnas vad vi tänkte igår. De ideologiska svängningarna förutsätter minnesförlust.
Just nu hyllas med rätta Dan Josefssons bok ”Mannen som slutade ljuga”. Han lyckas i detalj förklara hur knarkaren Sture Bergwall med psykoterapins hjälp blev seriemördaren Thomas Quick. Bakom terapin på Säter fanns en sekt ledd av en självutnämnd psykoanalytiker vid namn Margit Norell. Hon publicerade aldrig någon vetenskap – hon refuserades. Empiri fanns inte i hennes värld. Hon drevs av en bergfast övertygelse om vad en människa är. Om folk inte passade i mallen byggde hon om deras inre.
Dan Josefssons bok kan vara en hjälp när (och om) vi vill få syn på hur våra föreställningar om vad som är sant och verkligt kommit till. Vad gäller psykiatrin har vi varit för flata inför modefilosofier och populärpress. Frågan om hur Thomas Quick kunde dömas utan vittnesmål och teknisk bevisning i åtta rättegångar borde skaka vårt rättsmedvetande i grunden.
Det visar sig att det finns kopplingar mellan fallet Quick och fallet Catrine da Costa via Hanna Olsson, en av Margit Norells skyddslingar. Fanns det liknande psykoanalytiska teorier i svang i båda fallen? Här ger Josefsson inga svar. Eftersom hans kulturintresse inte sträcker sig längre än till ”När lammen tystnar” följer han inte heller de trådar från Norell som leder in i den mer väsentliga kulturen. Vem är författaren som gick i terapi hos Norell i tiotals år? Och jag lägger märke till att ett par av de teoretiker som Norell åberopade använts av Susanne Osten och Unga Klara, en teater som en gammal elak vän kallade ”socialsekreterarteater”.
Det här är naturligtvis inga anklagelser, bara journalistiska spår som någon borde följa. Kulturvärlden har alltid fångat upp ideologiskt formade idéer om hur världen och människan ”egentligen” är - ju enklare gjorda dess mera användbara. Alice Millers tveksamma psykoanalys av Hitler blev på 80-talet teatersanning på Unga Klara.