Tvära kast med glamrockarna The Darkness

The Darkness slog förra året ned som en splitterbomb full av galenskap, glitter och glamrock. Deras kärlek till rock'n'rollens glamourösa "baksida" slog ut allt motstånd, och plötsligt var det inne med spandex igen. Något som de flesta knappast trodde skulle hända, något som en del bad till rockgudarna varje dag för att det inte skulle ske. Men nu är de här och succén, i synnerhet hemma i England där debuten såld platina tre gånger om, är monumental. Så förväntningarna är inte direkt låga inför deras Sverigespelning. Frontmannen Justin Hawkins, den svettige, oftast halvnakna pudelmannen, har i intervju efter intervju, i videos, tv-inslag etc, eldat på fans och medier till stordåd och superlativer. Fast att bjuda på den show alla förväntar sig med en ynka platta och lite b-sidor i bagaget är inte det lättaste. The Darkness gör ett bra försök, men lördagens stora klang- och jubelfest (på alla hjärtans dag och allt) blir till en kväll med tvära kast mellan musikaliskt krimskrams och rena guldtackor till slagdängor. Efter att ha rivit av Black shuck redan som andra låt följer en ganska lång väntan på hitsinglarna. Visst, Justin Hawkins har roliga byxor och studsar runt och gör skönt osmidiga spagathopp samt sätter sina falsettslingor som snaror runt halsen på publiken. Men alla väntar på I believe in a thing called love, Givin' up, Get your hands off my woman och de andra klockrena höjdpunkterna från debutskivan. Och med det rykte som entertainers och showgäng bandet har, väntar man också på kul mellansnack och gimmicks. Men det blir mest Freddie Mercury-aktiga sångövningar mellan Justin och publiken. Fast här är det inte "Teeeeo!" man ska gorma, utan "Fuck, cunt, mjau och voff voff!" samt lite falsettexcesser, såklart. Övriga publikaktiviteter är att hålla upp händerna och hoppa upp och ned, något som Justin Hawkins verkar gilla väldigt mycket. Och det är väl kul, men Mora Träsk-känslan smyger sig tätt inpå. Men rent musikaliskt låter det väldigt bra. Hawkins sätter som sagt sin sång och bandet är tajt efter alla spelningar. Sedan är ljusriggen förmodligen den maffigaste som setts på Arenan, som för övrigt är en ganska dålig konsertlokal, baskethall som den ju egentligen är. Andra halvan av spelningen är betydligt bättre. De andra i bandet agerar fortfarande kulissrockers, men Hawkins växer flera klasser med hjälp av lite klädbyten och bättre låtmaterial. Och det är då man verkligen släpper garden och lever med när The Darkness delar ut sina välbehövliga sparkar i skrevet på allt vad pretentiös ångest vill säga.