Två yrkesmördare väntar på mathiss
Två män i en källare. Där tar förra årets Nobelpristagare Harold Pinters pjäs Mathissen vid. På lördag är det premiär i Uppsala på Fyrisbiografen.
Med utgångspunkt i att hitta ett verk som passade just Fyrisbiografens lokal föll Daniel Cramér för Harold Pinters Mathissen. En pjäs med endast två roller och anspråkslös scenografi.
Kontakt via mathiss
— Lokalen betyder väldigt mycket. Här har vi en helt tillsluten värld, man hör inget av Uppsala. Det blir bara vi här i salongen, säger Daniel Cramér som tillsammans med Leif Åman repeterar inför premiären på lördag.
I pjäsen har vi Ben och Gus, två yrkesmördare i en källarlägenhet som väntar på order uppifrån. Enda kontakten med yttervärlden går via en mathiss.
— Jag fastnade ganska omgående för de här två personerna. Här finns ledan i att vänta. Och tydligt är att även om man är en fri människa så har man ett väldigt begränsat handlingsutrymme, säger Daniel Cramér.
— De är som ett strävsamt par, jag fångas av laddningen mellan dem. De känner varandra väldigt väl, troligen mycket bättre än de känner sig själva, säger Leif Åman.
Språk som på mjölkpaketen
I tre veckor har de repeterat och det är svårt att släppa Ben och Gus.
Skådespelarkollegerna glider snabbt in i en diskussion om vem av rollfigurerna som har social fobi och vem som egentligen är mest sympatisk. Det tycks tala om gemensamma vänner.
Harold Pinter skrev Mathissen, eller The Dumb Waiter som den heter på originalspråk, 1957. Det var en annan tids än i dag, men egentligen är det inget som märks, säger Daniel Cramér.
— Av världen utanför hör vi inte mycket. Det jag också gillar med pjäsen är att den inte har något direkt budskap i någon särskild fråga. Den talar inte om någonting om hur det förhåller sig, det gillar jag.
En annan sak som båda är entusiastiska inför är Pinters språk.
— Språket är inte mer komplicerat än det på mjölkpaketen. Sen använder Pinter många pauser, de är inskrivna som "tystnad" eller "paus". Jag tror att han slänger in dem för att folk ska andas, man ska inte svälja det som sägs rakt av, säger Daniel Cramér.
Leif Åman, som är musiker i grunden, tycker att rytmen i pjäsen är tydlig.
— Den är väldigt rytmisk.
2005 fick Harold Pinter nobelpriset i litteratur, så han är i högsta grad aktuell. Men han har inte spelats så mycket i Uppsala, vilket var ytterligare en anledning att sätta upp pjäsen, enligt Daniel Cramér och Leif Åman.
Så jobbar vi med nyheter