Utan påannonsering sveper en svart gestalt i en capeliknande klänning under tystnad in i lokalen och ställer sig på ett litet podium bakom den sittande publiken. På klänningen sitter ett antal vita keramikfjärilar applicerade och gestaltens rörelser är nervösa och ryckiga, som om hon inte klarade av att befinna sig i den grupp de bevingade insekterna placerar henne i.
I en desperat och ljudlös pantomim slår gestalten nästan knut på sig själv tills tystnaden plötsligt bryts av att hon utstöter ett klagande läte. Ljudet påminner om måsens sång: förtvivlad, sökande och övertygad om undergång. Dadasången ackompanjeras försiktigt av ljuden från keramikfjärilarnas vingar som slår emot varandra. Ett kort ögonblick intensifieras de små keramiska klangerna medan gestalten tar av sig capen, sedan försvinner de.
Runt den dansande trängs de besökare som inte har fått sittplats och det är svårt att inte tänka på hur föreställningen skulle te sig i en fridfullare och inte fullt så detaljrik lokal.
Under den svarta dräkten har figuren en vit klänning som också den byts mot ett rasslande plastskynke som finns i ett svart ägg vid gestaltens fötter. Metamorfosen är tämligen uppenbar och fokuseras ytterligare med hjälp av en flämtande andning. Från den svarta klänningen till den vita och vidare till den nästan transparenta plasten.
I ett bedjande rörelsemönster förvandlas också plaststycket till en klänning. Det som knappt var skylande blir ett plagg och hoppet om att gestalten ska nå försoning hålls levande.
Med prasslande steg tar sig gestalten upp på scenen framför publiken. Den ordlösa sången återkommer stötvis. Gestalten rör sig i en cirkel, smyger på tå, lyssnar, spejar. På estraden finns ett tjugotal av de ömtåliga fjärilarna. Och ännu ett ägg, som innehåller ännu en klänning, en röd. Gestalten byter färg och med ens blir rörelserna lugnare, mer självsäkra och graciösa. I triumf och gemenskap lyfter hon en liten fjäril. Reningsprocessen är fullbordad. Gestalten har slitit sig från flocken, omdefinierat sig och funnit återträde.
Biblioteksrummet är en katastrof för föreställningen. I ett mer passande, lugnare rum skulle förmodligen kontakten mellan rörelserna och de fragila fjärilarna komma mer till sin rätt. Här klarar inte de små skulpturerna av att hävda sig utan blir mest detaljer utan någon större betydelse. Deras tänkta funktion är uppenbar men ändå ger de mest intryck av att vara en åminnelse av den idé som ligger bakom föreställningen. De skulle vara värda ett bättre rum, vilket de också kommer att få när föreställningen ges i Uppsala.
Men trots rummets brister är Bevingad, betagen en intressant föreställning som ringar in en diskrepans mellan ryckigt hårt och mjukt svepande och placerar den i en kanske inte oväntad men ändå funktionell metamorfosisk färd.
Fotnot: Föreställningen kommer till Uppsala konstmuseum 11 juni och visas sedan i Stadsträdgården 12 juni ochi Botan 13 juni.