Två flyglar, fyra händer

MusikBröderna Peter och Paul Jablonski tog Universitetsaulans scen i besittning i söndags eftermiddag. På egen hand, endast ibland understödda av bladvändare, styrde och ställde de med både konsertprogrammet och villig publik som de behagade, vilket ju är deras prerogativ.De inledde med att följa angivet konsertprogram exakt, vilket i första musikverket, Maurice Ravels femsatsiga Gåsmors sagor, innebar att de spelade fyrhändigt på aulans Steinwayflygel. Ömsom virtuost klangfyllt, ömsom med lågmäldare tonfall smakade de känsligt av varje sats tonmåleriska innehåll. Stundtals smått magiska klanger fångades genomgående skickligt av de båda.ProgrammusikI Sergej Rachmaninovs Suite nr 1 togs även aulans äldre Bösendorferflygel i användning. Denna fyrsatsiga svit är om möjligt utformad än mer som programmusik, där satsernas ton- och klanginnehåll utformas med ledning av dikter. Musikens stormande dynamiska bågformer gestaltade de med lysande överblick. Allra bäst kom de två sista satsernas skild­ringar av rysk kyrkklockklang att klinga. Från fyra tunga toner till det karakteristiska diskantklockljudet i ryskt påskjubel kom båda dessa satser att bli enastående mäktigt berörande. Strålande virtuost och klangkänsligt hanterade tangenter.I andra konserthalvan tillkom extra och flyttades ordinarie konsertnummer friskt. Man inledde extra med en Sonat D -dur av W A Mozart, skriven för två pianon. Sonaten spelades vårdat och uttrycksfullt. Men det kan inte hjälpas, två moderna flyglar med tung klang jämfört med de hammarklaver musiken skrevs för, är inte det att använda väl grovt artilleri? När sedan ordinarie konsertmusik, tre satser ur Pjotr Tjajkovskijs Nötknäpparsvit arrangerad för två flyglar av N Economou exekverades, blev detmycket bättre. Festliga arrangemang som utfördes med vederbörlig finess.Extra PärtinslagEtt extrainsatt stycke av Arvo Pärt (jag kunde tyvärr inte höra styckets namn) som därefter spelades, gav en helt annan stämning. Likadana och subtilt förändrade upprepningar i musiken gav i för tonsättaren karaktäristisk minimalistisk stil en närmast hypnotisk upplevelse.Ur sista ordinarie konsertstycke, Sir Richard Rodney Bennets Four Piece Suite, utfördes enbart sista satsen, Finale "tempo di Hard Rock". Och nog blev det avsevärt tunggung, man tyckte sig rentav märka citatantydningar till and­ra låtar. Men att det var musik skriven av en pianist för andra pianister märktes, och bröderna Jablonski motsvarade förtroendet till fullo. Kul musik, lika kul utförd. En riktigt rivig konsertfinal.