Turnéstart i Uppsala för hyllad gitarrdoldis
Ett av gitarrvärldens mest kända namn i det tysta, sparkar på tisdag i gång sin Europaturné i Uppsala. UNT har pratat med Sonny Land-reth som hyllats av Eric Clapton och jämförts med så gott som alla de stora gitarrhjältarna.
— Att det går att leva på att spela musik och göra det jag tycker är roligast av allt är fortfarande något av ett mysterium för mig och framför allt ett enormt privilegium. När sedan musiker, som jag haft som förebilder säger sådana saker om mig, så känns det... nästan lite genant. Väldigt smickrande, men genant.
Vad blev genombrottet för dig?
— Det beror på hur man räknar, men den som betytt mest vad gäller att få mig att hitta en egen röst på instrumentet är nog dragspelaren Clifton Chenier. Han fick mig att återupptäcka storheten med den kreolska musik som jag växt upp med, men tidigt avfärdat i ungdomlig dumhet.
Men du isolerade dig knappast till enbart en stil — tittar man på vilka du jobbat med så finns där allt från pop och country till rock och blues?
— Nej, absolut inte. Jag älskar musik, så vilken stil det är spelar mindre roll. Det stora genombrottet, om man ser till uppmärksamhet och pengar, var tveklöst tiden med John Hiatt. Före honom var jag ett anonymt namn som åkte runt på pubar och spelade för människor som aldrig hört talats om mig. Efter honom öppnades många dörrar både hemma i USA och internationellt.
Samarbetet med honom var kontroversiellt till en början, varför?
— John Hiatt hade precis släppt skivan Bring The Family (1987) som snabbt blivit en kritikerfavorit och dessutom sålt bra, men musikerna därifrån (Jim Keltner, Ry Cooder och Nick Lowe) hade inte möjlighet att turnera i kölvattnet av framgångarna. När John då bestämde sig för att satsa på en helt okänd trio, mitt band, som komp under turnén så var det många som trodde att han hade en skruv lös. Som tur var föll hans chansning i god jord för alla inblandade.
Sättet du spelar på har också beskrivits som ovanligt, åtminstone rent tekniskt — hur kom du fram till den där blandningen av spelsätt?
— Jag var runt fjorton då jag jobbade extra i en musikaffär tillsammans med en äldre kille som undrade om jag hört Chet Atkins? ''Visst'', sa jag och ljög, men när jag sedan kollade upp honom blev jag helt trollbunden.
Jag köpte alla skivor jag kunde komma över och övade dag och natt. Sedan, när jag blev äldre, fastnade jag för bluesen och den där vokala kvaliteten man får genom att spela ''bottleneck'' och ''slide''. Med tiden kom jag på ett sätt att blanda alltihop; traditionellt gitarrspel med slide och den countryinspirerade ''fingerstyle''-teknik som Atkins var så bra på.
— Genom att utöka sätten att använda vänsterhanden kom jag på nya sätt att spela: rytmiskt, harmoniskt och för all del också rent melodiskt.
Vad kommer publiken att få höra nu på tisdag?
— Bra blues och nervig rock, men exakt vad det blir vet vi nog inte ens själva förrän vi står där. Däremot blir det samma musiker som på senaste skivan och dessutom är det första spelningen i Europa, så vi kommer garanterat att vara taggade!
Så jobbar vi med nyheter