Författaren Gösta Heljefors besökte ofta Ulva kvarn som barn. Hans farbror David Karlsson var nämligen den siste ägaren till kvarnen innan den togs ur drift 1963.
- När jag var liten så tyckte jag att David var ilsken, tvär och barsk. Först i efterhand har jag förstått varför. Han ville inte att vi ungar skulle springa runt i kvarnen där det fanns en massa remmar och stenar. Det var farligt, berättar Gösta Heljefors.
I ett år har han rotat runt i arkiv, bläddrat i gamla räkenskaper och lagt ned möda på att tyda äldre skrivstilar. Tillsammans med förläggaren Lars Åhnberg har han sedan gallrat, sovrat och vaskat fram guldkorn ur kvarnens långa förflutna.
- Boken är inte till för Kvarnnördar som mig i första hand utan för andra som vill lära sig lite om Ulva Kvarns historia, säger Gösta Heljefors som länge har varit intresserad av kulturhistoria och bland annat varit aktiv i Bälinge hembygdsförening.
Det som förvånade honom mest under efterforskningarna var att det hade förekommit så mycket aktivitet i anslutning till kvarnen genom åren, framför allt på 1800-talet.
- Det var ett helt litet samhälle då med bostäder, handelsbod, sågverk, tegelbruk, smedja, verkstäder och brännvinsbränneri, berättar Gösta Heljefors.
Det var Fyrisåns vatten som stod för kraften och i sin bok gör Heljefors en något halsbrytande jämförelse mellan 1800-talets Ulva och dagens Silicon Valley i Kalifornien. Båda miljöerna låg respektive ligger i framkant rent tekniskt och verksamheterna baseras på avancerade kunskaper för sin tid.
Ulvas allra tidigaste historia är höljd i dunkel men klart är i alla fall att kvarnen var i kyrkans ägo från 1329. Under Gustav Vasas tid på 1500-talet övergick många av kyrkans egendomar till kronan, så även Ulva kvarn. Enligt en källa ska drottning Kristina sedan ha skänkt Ulvakvarnarna till Uppsala universitet 1653.
- Universitetet var i starkt behov av pengar och Ulva kvarn bidrog till ekonomin, förklarar förläggaren Lars Åhnberg.
Ulva Kvarn stannade i universitetets ägo ända fram till 1929 då arrendatorn Gustav Andersson kunde köpa den för 80 000 kronor.
- Han var en driftig man och universitetet hade värderat kvarnen väldigt lågt, även om Ulva kvarn nu hade börjat få konkurrens, bland annat från storkvarnar, säger Gösta Heljefors.
Under 1960- och 70-talen var Ulva kvarn lågprioriterad av kommunen.
- Kvarnen växte igen och såg sliten ut. Det var först i början på 1980-talet som platsen levde upp igen när konsthantverkare flyttade in och ett kafé öppnades, säger Gösta Heljefors.
Genom åren har många udda karaktärer och dramatiska livsöden satt prägel på Ulva. Ansvarige mjölnaren Lars Nilsson blev till exempel åtalad två gånger under 1600-talet, först för att ha fört ett ”oskickligt leverne med sin hustru så ock fylleri, bannande och oläte” samt för att ha sett till att Mats Bengtssons dotter i Ålsbo blev ”skämd”. Lars Nilsson fick böta 18 daler silvermynt för ”hoor”.
Andra tidstypiska karaktärer var de så kallade ”pissegubbarna”.
- Under stormaktstiden var behovet av urindränkt jord stort eftersom den behövdes för att framställa krut. Staten skickade därför ut särskilda ”pissegubbar” som bröt upp stallgolven i jakten på jord. När de hade försvunnit fick bönderna själva laga golvet, berättar Gösta Heljefors, och fortsätter:
- Brännvin användes faktiskt ursprungligen för kruttillverkning. Det var först senare som det blev en rusdryck.
Boken om Ulva – 700 års kvarn- och industrihistoria finns än så länge tryckt i 2 000 exemplar och kommer bland annat att finnas till försäljning på Ulva kvarn.