I veckan är det tredje gången gillt för TUPP, Uppsalas egen scenkonstfestival, spetsad med internationella gästspel och spetsfundiga gestaltningar.
– Det känns spänt och spännande och roligt. Det är en jävligt stor grej, säger Danjel Andersson, programansvarig.
Han berättar att den första festivalen bjöd på konstnärer såsom Gisele Vienne och Mette Ingvarsen, välkända av en snäv krets människor men etablerade över hela världen. Det var ett test för om apparaten ens skulle fungera. Det gjorde den. Festivalens andra år speglades onekligen av Laurie Andersons stjärnglans, vilket medförde att arrangemanget fick en tydligare definition för en bredare publik över hela Norden. I år har festivalen antagit den form man letat efter från början, menar Danjel Andersson.
– Det handlar om väldigt fräscha saker. Festivalen är verkligen cutting edge inom scenkonst i Europa, inte bara Sverige.
Temat för årets TUPP är ”den autonoma skådespelaren” och på repertoaren samsas konstnärer från Holland, USA, Spanien och Belgien, med unga svenska uppkomlingar. Enligt Danjel Andersson är årets upplaga den minst kända, men mest radikala hittills.
– Det är en kritik mot det repertoarsystem som hela svenska teatersystemet representerar, där det är ett för långt avstånd mellan skapandet och publiken som faktiskt sitter i rummet. På TUPP ligger alla konstnärliga beslut mycket närmare publiken.
Som chef för Moderna Dansteatern i Stockholm och arrangör för festivalen Perfect Performance har Danjel Andersson stenkoll på scenkonstfältet. När han scoutar konstnärer till Uppsala letar han efter en speciell ”TUPP-kvalitet”.
– Det ska vara experimentellt och risktagande, men med ett omedelbart tilltal. Det ska vara en introduktion till ett konstnärskap man vill följa och se mer av i framtiden. Och alla ska kunna få ut någonting av föreställningen, både insatta och förstagångsbesökare.
Vad ser du själv fram emot?
– Jag har sett det mesta, men det blir intressant att se hur programkompositionen funkar. Annars måste jag säga Jonathan Capdevielle, som gör ett fantastiskt montage av Madonnasånger och privata tragiska familjekonversationer. Det är enda chansen att se hans uppträdande på ett helt år. Så det bör man inte missa.