I ett isigt snölandskap i Finlands djupa skogar skjuter en ung kvinna ett djur med pil och båge. Hanna (Saoirse Ronan), som hon heter, är uppvuxen utanför civilisationen med sin far (Eric Bana), en före detta CIA-agent. Han är en Jean Reno från Bessons Léon från 1994 och uppfostrar Hanna till att bli en soldat. Hon är som tagen ur en John Bauer-saga med sina bleka drag och sitt ljusa långa småkrusiga hår. Hanna blir allt nyfiknare på världen utanför som hon knappt vet något om. Ger hon sig av måste hon sända ut en signal till den maniska CIA-agenten Marissa Wiegler (Blanchett) som talar om vart hon befinner sig (varför hon måste det är dock oklart). Vad som följer är en jakt världen över.
Joe Wright som tidigare filmatiserat dramatiska litterära verk som Atonement och Pride & Prejudice försöker sig nu på någonting helt annat i Hanna, som är en märklig actionthriller med ett rasande tempo och annorlunda kameravinklar. De innovativa actionscenerna står nästan för sig själva – som en fristående enhet - och känns avskärmade från filmen. Wright verkar så intresserad av att skapa stilistiskt intressanta scener att han lägger allt annat åt sidan.
Bit för bit trappas The Chemical Brothers hamrande industriella technotoner upp för att bli starkare och starkare. Det låter som en Kraftwerk-version av Griegs I Bergakungens sal, som också den figurerar i filmen. Men låt dig inte luras av den överdrivet pådrivande musiken. Det finns nämligen inte så mycket att trissas upp av. Den här historien är tämligen tunnsådd och det finns inte mycket bakom den dimridå som Wright målar upp.