Tunn men underhållande sketchfilm

Stepford wives (The Stepford wives). Royal. Regi: Frank Oz. Manus: Paul Rudnick. Foto: Rob Hahn. I rollerna: Nicole Kidman, Matthew Broderick, Bette Midler, Christopher Walken, Glenn Close m fl.När Ira Levins roman Fruarna i Stepford (1972) blir film för andra gången är det som komedi i en blandning av pastellfärger och gotiskt mörker, med tonläget uppskruvat och utan några ambitioner att ta till vara det som gjorde boken och 1975 års filmatisering intressant.Får vår medkänslaI stället för att vara en ung och känslig konstnär är Joanna Eberhart av 2004 en stenhård karriärkvinna inom tv, specialiserad på mansförnedrande dokusåpor. Efter en halv minut har man förstått att hon förtjänar ett riktigt hårt fallner till botten, snart förstår man också att hon kommer att förändras och få vår medkänsla.Hon flyttar med hunsad make och två barn till det idylliska Stepford, där männen umgås på herrklubben och hemmafruarna städar, passar upp och lagar mat. De kvinnor — och partner i homosexuella förhållanden — som är slarviga eller näbbiga genomgår plötsliga förändringar och tappar intresset för allt utom hem och familj. Joanna är snart den enda normala kvinnan i staden. Kan herrklubben ha ett finger med i spelet?Parodiska sketcherIra Levins bok är inget litterärt mästerverk, men han behandlar sin mycket osannolika intrig med en logik och kyla som gör den fullt trovärdig. Manusförfattaren Paul Rudnick (En värsting till syster, Familjen Addams) och Mupparna-regissören Frank Oz gör tvärtom: avslöjar hemligheten med Stepfordförvandlingarna efter en halvtimme och fyller ut resten av det tunna manuset med parodiska sketcher.Medan Levin inledde sin bok med ett citat ur Det andra könet och formade boken till en skönlitterär varning för den backlash Susan Faludi beskrev tjugo år senare — och medan filmversionen var en feministisk variant av Världsrymden anfaller (1956) — är allt som skulle kunna väcka idéer bortsuddat ur 2004 års film. Försöker man pussla ihop någonting vettigt under filmens förs­ta timme så kapsejsar alla tankegångar ohjälpligt i det påklistrade och mycket fega slutet.Men inget av detta innebär att Stepford wives inte är underhållande. Som sketchfilm har den sina poänger och Christopher Walken som en patriarkal Frankenstein har hittat exakt rätt diaboliska nivå för en lättviktig komedi.