Tungt ämne med lätt hand

Judarnas öde och nazisternas vidriga gärningar under andra världskriget är ett ämne vida omskrivet. Och något som alltid fängslat mig av någon outgrundlig anledning – förmodligen för att det är just så obegripligt.

Otaliga är böckerna som står i mina bokhyllor, inte minst barn- och ungdomsböcker, som på olika sätt tar sig an ämnet. Många starka läsupplevelser som jag velat att mina barn också ska läsa och ta del av. Men motståndet har varit hårdnackat och konsekvent eftersom barnen har hävdat att böckerna verkat för hemska och tråkiga.

Visserligen är det en grymhet och omänsklighet som är svår att smälta, för såväl barn som vuxna, och som man kan ha olika åsikter om huruvida barn över huvud taget ska få ta del av. På samma sätt som man många gånger kan känna då tv-nyheterna står på. Jag tror att man ska berätta, att barnen ska få veta vad som hände under andra världskriget – och vad som fortfarande händer i världen. Död och förintelse är sorgligt nog något ständigt pågående. Jag tycker att man ska berätta i alla fall då barnen blivit lite äldre och är tillräckligt stora för att förstå.

Det gjorde att jag bland annat var en aning tveksam till danskarna Oscar K och Dorte Karrebaek bilderbok Lägret som kom förra året. Det var en fantastisk och mycket speciell bok, framför allt rent konstnärligt, men lämplig läsning för de riktigt små som läser bilderböcker? Tveksamt!

Med bakgrund i detta blir jag därför så hjärtinnerligt glad då jag lyssnar mig igenom Unga radioteaterns sommarföljetong Moritz minnen som med fingertoppskänsla och lätt hand tar sig an detta tunga ämne. Det är en ren njutning, även om det känns helt fel att uttrycka sig så i dessa sammanhang, fängslande och enormt fascinerande. Som alltid. Och så svårt att förstå.

Men det är också hoppfullt att människan har denna enorma drivkraft och lust till livet, för att inte säga kapacitet att mäkta med ”prövningar” som dessa. Och ändå finnas kvar. Nå, inte helt osårbar – för som man förstår av Lise Indahls dramatisering så är såren så djupa att morfar Moritz som överlevt nazisternas koncentrationsläger i följetongen ägnar hela sitt liv åt att försöka glömma. Han fastnar i sin egen värld, som berättaren och tillika barnbarnet Calle i följetongen beskriver. Blir oförståelig. Och stum inför det förflutna, något som han efter sin död vill reparera genom att prata in sin livsberättelse på kassettband till sitt barnbarn.

Inspelningar som också är en del av följetongen och som dessutom är autentiska. Lise Indal har baserat denna följetong på verkliga kassettband som hittats efter en överlevande. Och som jag förstår det är det denne mans livshistoria som lyssnaren får ta del av, varsamt lotsad genom berättelsen av Leon Eklunds inlevelsefulla barnröst som barnbarnet Calle. Allt dessutom varvat med rent gestaltade episoder ur Moritz liv av tonsäkra skådespelare som bland andra Michael Jonsson, Omid Khansari, Annika Hallin och Danilo Bejarano.

De olika berättarnivåerna skapar en bra balans i följetongen. Barnets tankar och betraktelser av sin ofta mycket märklige morfar utgör ofta en mer humoristisk sida av berättelsen och blir en bra kontrast till de tyngre delarna.

Morfar sover med kakburkar under sängen och är helt fixerad vid mat. Det blir roligt, knasigt och helt förståeligt. Det gör att man mäktar med denna rysliga historia. Så förhoppningsvis också mina ungar. Allas ungar.

För slå på radion, låt Calle få som han vill – berätta för hela mänskligheten om det inträffade.