Videon är inte längre tillgänglig
Bandets musik sträcker sig från psykedeliskt sextiotalssväng till tuggummidoftande popflirtar, och det är inte konstigt att Trummor & Orgel attraherat självaste Ebbot till samarbete. För vilken sångare skulle inte drömma om att flankera sin röst med denna svärmiska ljudmatta?
Ebbot följde inte med till Uppsala och Rosénparken. Det gjorde däremot bandets hundra kilo tunga Hammondorgel från 1962, den som bland annat ackompanjerat Jean Epsteins ”Huset Usher” med specialskriven stumfilmsmusik. Nu tronar den mitt i den gröna lilla plätten mellan Saluhallen och Upplandsmuseet, där kulturföreningen Pop Upp de senaste veckorna arrangerat allt från filmvisningar till konserter och sällskapsspelskvällar i syfte att väcka debatt kring det offentliga rummet och dess funktion. Några hundra åhörare njuter nu av psykedeliska orgeltoner i gröngräset, där det starkaste som finns till försäljning är bryggkaffe. Publiken är lika brokig som åldersblandad, med allt från 20- till 60-åringar. Och vädrets makter står oss bi, inget regn än så länge.
Trevligt att vara här säger Trummor & Orgel, och publiken verkar lika glad att ha dem här. Folk sitter barfota i gräset, barn springer runt och leker. Sjuttiotalet känns plötsligt behagligt nära när bandet drar i gång. Ska man braka loss som Trummor & Orgel är detta sannerligen rätta stället att göra det på, på en plats där endast Erik den helige lär bli störd.
Den skevande träkonstruktionen till scen utgör en perfekt inramning till bandets analoga orgelgung på "Worlds collide", och likt ett gitarrsolo löper hammondorgelns molltoner över hela skalan. En synt får också vara med på ett litet hörn, givetvis i samma vintagestil som resten av bandets utrustning. Att Trummor & Orgel föddes ur en önskan att smälta samman psykedelia och jazz blir än klarare med trummisen Staffan Ljunggrens lätthänta jazzfattning i närbild, dansandes fram de instrumentala låtarna.
Sista låten tillägnar organisten Anders Ljunggren "min kära hustru, för att hon stått ut med att se oss sisådär hundra gånger". Applåder. Ett ilsket trumcrescendo och orgeltoner som skulle fått Bo Hansson att rodna får avsluta konserten. Massiv rundgång och lika massiva applåder från publiken, vilket genererar ett extranummer från de musicerande bröderna. Men på publiken att döma hade man nog gärna hört ännu mer.