Trovärdig monsterattack

Det som först slår en med Cloverfield är att filmen är helt sannolik. Kanske inte grundförutsättningarna med ett gigantiskt (vi snackar jättestort här) monster som anfaller Manhattan, men den ram som filmarna givit sin historia.
Likt en Blair witch project i storstaden är Cloverfield berättad via de medverkandes videokamera, till skillnad från Blair witch project behövs det inte längre några förevändningar av typen att de medverkande är studenter och filmandet en del av deras studier.

Det känns lika logiskt att den snackige killen Hud (TJ Miller) håller fast vid sin kamera genom alla otäckheter som det är självklart att folk ställer sig för att fotografera Frihetsgudinnans avslitna huvud på en gata mitt i stan i stället för att släppa allt och springa. Dokumentationsiver korsad med utsikten att tjäna en hacka på sina bilder, sin berättelse, sitt ego.
Filmarna har läst sin läxa bra: en otrolig historia måste vara trovärdig inom sina egna förutsättningar, anknyter den dessutom till den verkliga världen kan man räkna hem lika många poäng till. Och står man bakom Cloverfield kan man ropa "Score!" många gånger.

Filmen berättas i första person, av dem som var där den natten när ett monster attackerade New York, men ändå lovar den ingenting - kameran som registrerar händelserna kan ju plockas upp av vem som helst. Man kan aldrig vara riktigt säker på att det lilla gänget kommer att klara sig igenom infernot.
Vad man däremot kan vara säker på redan några minuter in i filmen är att den kommer att hålla ett högt tempo och vara oupphörligt engagerande under sina korta 85 minuter. Den enda minusposten är den inte alltför snygga produktplaceringen.

Trovärdig monsterattack

En fullständigt osannolik historia berättas på ett fullkomligt logiskt sätt i Cloverfield