Tröttsam standardrock av Marie Fredriksson

Först och främst, vad roligt att Marie Fredriksson har kommit igen efter sin svåra sjukdom! Roligt också att hon kunnat använda sig av den till att göra texter som sprudlar av livskänsla och om vad som är viktigt i livet. Dessutom sjungna med självklar övertygelse och närvaro. Tyvärr på engelska.Hennes röst har alltid varit en av landets bästa. Hur många gånger retade man sig inte på att Per Gessle sjöng alltmer i Roxette när det var för Maries skull man orkade lyssna på gruppen.På egen hand har hon gjort många pärlor som numera tillhör popklassikerna på svenska. Det kommer nog inte The change att göra. Det är fortfarande en bit kvar till hennes gamla form som sångerska. Rösten är inte riktigt framme. Men det kommer nog.Främsta invändningen är dock musiken. Det här är mest uttjatad standardrock. Om det nu är livspartnern Micke Bolyos fel, eller vad det är. Han har fått en hel del att säga till om i låtproduktionen och det har inte blivit lyckat. Bäst blev som väntat balladerna.Det är långt ifrån Marie Fredrikssons tidigare soloplattor. Frågan är hur mycket man brytt sig om det inte varit hon.Jag ser fram emot nästa försök, som förhoppningsvis blir det som hon är bäst på.