Trötta actionschabloner

Redan 1974 gjordes den första filmatiseringen av John Godeys roman The Taking of Pelham, då med Walter Matthau i huvudrollen. Filmen betraktas i dag som en klassiker och det med rätta. Dessvärre går det inte att säga samma sak om Tony Scotts remake.
Här hamnar en trafikledare för New Yorks tunnelbana, Walter Garber (Washington), i rejäla svårigheter då han ofrivilligt blir förhandlare när psykopaten Ryder (Travolta) och hans gäng kapar ett tåg med nitton passagerare som gisslan och kräver tio miljoner dollar i lösesumma.

Är det någon som behöver se hur det hela slutar? Nej, jag misstänkte det. Med två medelmåttor i huvudrollerna försöker regissören Tony Scott skaka liv i en totalt förutsägbar historia med hjälp av häftiga åkningar, ultrasnabba musikvideoklipp och diverse trötta actionschabloner. Det är mycket snack och lite verkstad och de logiska luckorna är så många att den gode Godey nog vänder sig i graven. Washington kämpar sig igenom scenerna med de två och en halv miner han har i sitt register och Travolta överspelar som vanligt. Den ofattbart usla och grabbiga dialogen är dem föga till hjälps.

Scott har säkert inspirerats av Ransom, The Negotiator och Phone Booth men till och med dessa halvhyfsade filmer framstår som underverk i jämförelse med denna tunnelbanebagatell och det är beklagligt att begåvningar som Turturro och Gandolfini sätter sina namn på en sådan här kalkonrulle.
Om ni vill se mer lyckade exempel på samarbetet Scott-Washington rekommenderar jag Man on Fire och Déjà vu. För att påminna er om att Scott verkligen kan göra vettig film kan ni ägna ett par timmar åt klassikern True Romance.

Trötta actionschabloner

Det är mycket snack och lite verkstad och de logiska luckorna avlöser varandra i Linje 1-2-3 kapad, skriver Hanif Sabzevari.