Katolska präster brukar dyka upp som biroller i filmer, när huvudkaraktären behöver bikta sig eller när han söker lite moralisk vägledning inför en tuff uppgift. I filmen Priest så är det i stället prästerna som är huvudpersonerna. Uppfriskande, kan tyckas, om det inte vore för att filmen i övrigt är en sällsynt trött blandning av skräck- och science fiction-genrernas mest slitna klichéer.
Prästernas fiender utgörs av vampyrer, inte i greve Draculas eleganta skepnad, utan av dreglande bestar som springer på alla fyra och gör utfall mot 3D-glasögonförsedda biobesökare. Odjuren skyr ljuset och kristna kors men i övrigt är de fullständigt skoningslösa och det blir många furiösa bataljer mellan det djupt religiösa prästerskapet och de själlösa monstren.
Filmens investerare har pumpat in 382 miljoner kronor i dylika scener och när det gäller suggererande scenografi och stämningsskapande specialeffekter så lämnar Priest inget i övrigt att önska. Den koreanska förlagan framstår också som snygg och lockande i serietidningsform men överförd till Hollywoodformat blir den mest bara en överspänd upprapning av hårdkokta ”kill ’em all”-repliker, slow motion-slagsmål och en katolsk mysticism som slirar över i kvasireligiös mumbo jumbo.
Huvudpersonerna uppvisar ingen värme, är ständigt sammanbitna och saknar humor. Stjärnan Paul Bettany fullföljer sin tråkiga uppgift att gå runt och se förbannad ut med ett målat kors i pannan. Vore det inte för hans feta lön skulle jag tycka riktigt synd om honom.
I stället väljer jag att tycka synd om dem som hamnar i biofåtöljen framför den här filmen. Endast om man redan på förhand är uppfylld av barndomsnostalgiska känslor inför de koreanska Priestalbumen eller av någon anledning går i gång på grandiosa science fiction-scener i största allmänhet, kan man ha glädje av Priest. Själv tycker jag att en vanlig söndagspredikan hade varit långt mycket intressantare än de här korskastande actionfigurerna till präster.